lord Leicesters tjänare och en astrolog eller alkemist, vid vars åsyn Wayland vart blek som döden, inträdde i trädgården med buller och bång, och de hade den största svårighet att få bukt på Lambourne, vars hjärna nu var alldeles omtöcknad av vin och som var en av dessa olyckliga människor, vilka ej som andra rusiga personer falla i sömn, utan i flera timmar stå under rusets inflytande, tills de slutligen genom fortsatt påspädning råka i ett tillstånd av hejdlöst raseri. Liksom många andra i hans belägenhet, förlorade Lambourne varken förmågan att tala eller röra sig, tvärtom, han talade med större lätthet och fart än vanligt och yppade allt vad han under andra omständigheter helst skulle ha velat förtiga.
»Vad», skrek Michael med full hals, får jag ingen välkomsthälsning, ingen välkomstbägare, då jag fört lyckan till er gamla förfallna hundkoja i skepnad av den djävulens hejduk, som kan förvandla takskiffer till spanska dollars?»
»För Guds skull», sade Foster, »tala tyst — kom in i huset — du skall få vin eller vad du vill.»
»Nej, din gamle spetsbov, jag vill ha det här», dundrade den druckne banditen, »här, al fresco, som italienarna säga. Nej, nej, jag vill inte dricka med den där giftstinkande djävulen inomhus, för att bli kvävd av arsenik- och kvicksilverångor; jag lärde mig av den skurken Varney att ta mig i akt för det.»
»Gå efter vin åt honom i alla djävlars namn!» sade alkemisten.
»Jag skall ränna min kniv i honom ända in till skaftet», sade Foster med dämpad, av vrede skälvande röst.
»För himlens skull, intet våld!» sade astrologen. »Det skulle bara ge anledning till undersökningar. — Se här, hederlige Lambourne, vill du nu dricka med mig för den ädle earlen av Leicesters och master Richard Varneys välgång?»