»Det vill jag visst, min gamle Albumazar — det vill Jag, min hederlige råttgiftsmånglare — jag skulle vilja kyssa dig. En skål — för Varney och Leicester! Det är också två ädla, uppåtsträvande andar, två skarpsynta, djuptgrävande, högtflygande, ondskefulla, ärelystna bovar. Alltså, god' herrar…»
Lambourne tömde den bägare, som astrologen räckt konom och som ej innehöll vin, utan destillerad sprit. Han svor en halvkvävd ed, tappade den tomma bägaren, fraglade och föll stel och känslolös i armarna på Fosters gamle tjänare, som släpade honom till sin kammare och lade honom till sängs.
Under den allmänna förvirringen smög Janet sig obemärkt till sin matmors rum, darrande som ett asplöv, men fast besluten att för grevinnan dölja de fasansfulla misstankar som väckts hos henne av de yttranden den rusige Lambourne låtit undfalla sig. Hennes fruktan antog ingen bestämd form, men den överensstämde med krämarens varningar, och hon styrkte sin matmor i hennes beslut att ta in det läkemedel han rekommenderat henne och varifrån hon eljest förmodligen skulle avrått henne. Lambournes hänsyftningar hade ej heller undgått Waylands öron, och denne förstod mycket bättre att tolka dem. Av några ord, som den berusade låtit undfalla sig, kände Wayland sig nu för första gången böjd för att tvivla på, att Varney helt och hället handlat för egen räkning, då han sökt vinna den sköna varelsens kärlek. Ryktet påstod om denne nitiske tjänare, att han gått sin herre till handa vid föregående kärleksintriger, och det föll Wayland smed in, att Leicester själv kanske var huvudpersonen. Om det hemliga giftermålet hade han naturligtvis ingen aning, men även upptäckten av en flyktig kärleksförbindelse med en dam av miss Ämy Robsarts rang var en hemlighet av den största vikt för bibehållandet av gunstlingens makt över Elisabet.
