XII.
ONDA ANSLAG
Grevinnan Amy tillbragte den följande förmiddagen i sin kammarjungfrus sällskap, och tiden gick trögare än vanligt; då hördes hovslag på gården, och strax därpå anmäldes Varney, som hade ett angeläget bud från earlen.
»Lämna oss allena, Janet och Foster», sade grevinnan. »Men stanna i nästa rum, tills jag kallar.»
Dörren stängdes och riglades omsorgsfullt, och far och dotter stodo där i orolig väntan, den förre med en bister, misstänksam och ängslig uppsyn, den senare med sammanknäppta händer. Hon riktade förskräckt sina ögon mot dörren, nästan som om hon väntade att få höra förfärliga ljud eller se någon ohygglig syn.
Men allt var tyst som i graven, och om de, som voro i det inre rummet, talade, gjorde de det med så dämpade röster, att icke ett ljud trängde ut i nästa rum. Men plötsligt hörde man dem tala fort och häftigt, och grevinnans röst ropade i en ton av den häftigaste förbittring: »Öppna dörren, min herre, det befaller jag er! Öppna dörren! Jag vill inte ha något svar!» och med dessa våldsamma utbrott överröstade hon de tyst frammumlade ord, som Varney ville skjuta in. »Hör hit där ute!» fortfor hon under höga rop. »Janet, ropa på hjälp! Foster, bryt upp dörren! Jag hålles här in-
