XIII.
FLYKTEN
Sommarkvällen var till ända, då Janet skyndade tillbaka till det rum, där hon hade lämnat sin härskarinna. Hon fann henne sittande med huvudet lutat mot armarna och dessa korslagda på ett bord framför henne. Då Janet kom in, såg hon ej upp, gjorde ej en rörelse,
Den trogna tjänarinnan sprang med blixtens hastighet fram till sin matmor och besvor henne att se upp och tala om, varför hon var så bedrövad. Den olyckliga kvinnan lyfte upp sitt huvud, betraktade henne med stela blickar och dödsbleka kinder och sade:
»Janet, jag har druckit det.»
»Gud vare lov, att det inte är något värre», sade Janet hastigt; »drycken skall inte skada er, ni har ju redan tagit in krämarens motgift. — Stig upp, skaka denna domning från edra lemmar och denna förtvivlan från er själ!»
»Janet», sade grevinnan, »stör mig inte, lämna mig i fred — låt mitt liv sluta i ro — jag är förgiftad. Sedan du gått, kom Varney och befallde mig med en blick, vari jag läste mitt öde, att tömma denna förfärliga dryck. O, Janet, den måste vara dödande; aldrig bjöds en oskadlig dryck av en sådan munskänk.»
»Jag är rädd, att han inte ansåg den oskadlig», svarade flickan, »men Gud gör de ondas anslag om intet.
