Tro mig, då jag svär vid det heliga evangelium, vartill vi sätta vår förtröstan: ert liv är skyddat mot hans illgärningar. Gjorde ni motstånd?»
»Det var tyst i huset», svarade grevinnan, »du var borta — ingen annan än han i rummet — och han var i stånd till vilket brott som helst. Jag gjorde blott till villkor, att han skulle befria mig från sin förhatliga närvaro; sedan skulle jag dricka vad som helst.»
»I Guds namn då, mylady», sade Janet, »jag måste uppmana er att fly; krämaren väntar på er vid bakporten. Jag överlämnar er åt Guds beskydd.»
»Skall jag färdas ensam med denne främling?» sade grevinnan. »Tänk dig för, Janet. Kan inte detta vara en ännu svartare och djupare anlagd plan, för att kanske skilja dig från mig, som är min enda vän?»
»Nej, madame, tro inte det», svarade Janet hastigt. »Mannen är redlig i sina avsikter mot er, han är en vän till master Tressilian och har kommit hit på hans uppmaning.»
»Om han är en vän till Tressilian», sade grevinnan, »vill jag anförtro mig åt hans beskydd, som om han vore en ängel, sänd från himlen. Tressilian har alltid glömt sig själv, så ofta han kunnat tjäna andra. Ack, hur har han blivit belönad?»
I största hast samlade de ihop de få saker, som voro strängt nödvändiga, och Janet lade fort och behändigt ihop dem till ett litet knyte. Grevinnan utbytte därefter sin dräkt mot en, som Janet vanligen bar på kortare resor. Innan alla dessa förberedelser voro avslutade, hade månen gått upp, och alla i huset hade gått till vila.
Det var ingen svårighet att komma ut från slottet eller trädgården, om de blott kunde undgå att bli observerade. Janet kunde om dagarna gå vart hon ville och hade en nyckel till bakporten i parken, så att hon när
