matt, att då Wayland lät väcka henne tidigt på morgonn, orkade hon ej följa med honom. Den trogne vägvisaren, som redan förut skaffat sig en häst för sin egen räkning, blev mycket orolig för henne och även htet för sig själv, och han stod redan i begrepp att bege sig ensam till Kenilworth i hopp att träffa Tressilian där och förbereda honom på grevinnans ankomst, då han vid niotiden på morgonen blev inkallad till henne. Han fann henne klädd och färdig att fortsätta resan, men hon var så blek, att han kände sig bekymrad för hennes hälsa. Hon uttryckte sin önskan, att hästarna genast skulle sadlas, och motsatte sig otåligt sin följeslagares bön, att hon skulle förtära något innan de gåvo sig i väg.
»Madame», sade Wayland, »får jag fråga, vari er plan består? Jag vill endast veta det, för att kunna rätta mig efter edra önskningar. Hela traktens befolkning är i rörelse och strömmar till slottet Kenilworth. Okända och utan vänner kunna vi råka illa ut. Vore det inte bäst att försöka träffa på någon skara av maskerade personer och sluta oss till dem?» Grevinnan skakade på huvudet, och hennes vägvisare fortfor: »Då ser jag blott en utväg: att jag underrättar master Tressilian, att ni befinner er här. Jag är övertygad om att han genast skall stiga till häst jämte några av lord Sussex' följe och betrygga er personliga säkerhet.»
»Är det mig ni råder att ställa mig under Sussex' beskydd, den ädle Leicesters ovärdige rival?»
Då hon såg, huru förvånad Wayland stirrade på henne, blev hon rädd att hon alltför tydligt röjt sitt intresse för Leicester, och tillade:
»Det får ej ske för Tressilians skull — jag förbjuder er att nämna mitt olyckliga namn för honom. Ledsaga mig blott till Kenilworth, min vän, så har du fullgjort ditt åliggande, och sedan skall jag själv bestämma, vad som är att göra.»
