na av en delvis konstgjord sjö, över vilken Leicester hade byggt en ståtlig bro, för att Elisabet skulle inträda i slottet på en hittills otrampad väg.
Det var med mycket blandade känslor den olyckliga grevinnan av Leicester betraktade dessa gråa, massiva murar, då hon först såg dem resa sig över den omgivande lummiga och skuggrika parken, Hon, den store earlens, Elisabets och hela Englands mäktige favorits lagliga hustru, nalkades nu sin gemål och denne gemåls suverän under en fattig gycklares beskydd, och ehuru obestridlig härskarinna till detta stolta slott, vars tunga portar vid minsta ord av henne bort springa upp av sig själva för att mottaga henne, kunde hon likväl ej dölja för sig själv de svårigheter och faror det kostade henne att bli insläppt i sina egna salar.
Dessa faror och svårigheter tycktes ökas med varje ögonblick och hotade slutligen att alldeles hejda hennes vidare framförd. Trängseln var stor omkring ingången, och personer av alla klasser begagnade sig av alla slags förevändningar för att slippa in, men vakterna slogo dövörat till och besvarade alla böner, ja, till och med frikostiga anbud, med att åberopa sina stränga order. Mot dem som ej nöjde sig med sådana skäl, gingo de mera strängt till väga, drevo dem utan krus tillbaka med sina pansarklädda hästar och kraftiga stötar av karbinkolvarna. Wayland visste ej, vad han skulle skylla på för att få komma in, och han höll just på att grubbla över den saken, då earlens härold fick sikte på honom och utropade till hans stora överraskning:
»Drabanter, ge rum för den där mannen i brandgula kappan! Rid på, herr Narr, och skynda er sen! Vad böveln har ni sölat så länge för? Rid på med ert kvinnfolk!»
Medan härolden ställde till Wayland denna ivriga, ehuru föga artiga inbjudan, som han först ej kunde tro vara riktad till honom själv, gjorde vakten rum för honom, och sedan han förmanat sin följeslagerska att dra