1740 funnos alltså de nödvändigaste instrumenten, men ingen lokal för deras uppställande. Ärkebiskopen Jöns Steuchius var emellertid nog vänlig att i sitt hus (varifrån förr den skarpaste oppositionen mot den moderna vetenskapen utgått!) upplåta rum för desamma. I mars 1741 uppläts ett rum i Nosocomium[1] och i april 1743, då övre våningen blivit färdig, erhöllo filosofiska fakulteten och Klingenstierna var sitt rum i densamma samt en gemensam sal, vari fakulteten höll sina sammanträden och Klingenstierna sina föreläsningar. Under den följande tiden flyttades de fysiska samlingarna till olika lokaler.[2] Prefekterna klagade emellertid ständigt över, att de ej ägde plats för vetenskapliga experiment. Av prof. Säve, som under sin studenttid varit biträde åt prof. Rudberg intill hans död 1839, hörde jag 20 år därefter, 1859, att Rudberg utförde sina berömda arbeten i salen av sin bostad en tr. upp över n. v. Akademiska Bokhandeln vid Dombron. Först 1858 på sommaren inflyttade institutionen i den då nya kemiska byggnaden och höstterminen 1859 infördes där för första gången de fysikaliska laborationsövningarna av prof. A. J. Ångström.
Universitetet hade nu fått en fysisk institution, innan det ägde en professor i fysik. Första tanken på en självständig sådan framkastades, som vi sett, av kansleren, riksrådet Bonde, i Uppsala i februari 1738.
Vid samma års riksdag framkommo ej mindre än 3 förslag, i vilka bland annat upprättandet av en professur i fysik i Uppsala förekom.
På Riddarhuset föreslog herr E. F. Hjärne, att Uppsala universitets akademihemman skulle försäljas till skatte och det därigenom inflytande beloppet, som han beräknade till 2 196 000 dlr kpmt, användas dels till förbättrande av redan
