han skulle nå en hög ålder. Men om hösten 1748 angreps han av en »pleuropulmonie», som sånär slutat hans liv. Han tillfrisknade visserligen, men hans hälsa blev sedan alltjämt försvagad.
Hans mest avhållne son, Zacharias, som ämnade ägna sig åt samma kall som fadern och som gav de bästa förhoppningar om sig, drunknade i Uppsala som 20-årig den 21 juni 1752 och tre dagar därefter avled modern, så att han nu var änkeman.
Medtagen och bedrövad besökte han sin svärfar, kanslirådet Erik von Roland, som bodde på hans barndomsgård Tolefors. Men där insjuknade han åter i samma sjukdom, som fyra år förut. Han tillfrisknade även nu, men hälsan var sedan bruten och han led vid minsta rörelse eller ansträngning av svår andtäppa. Han fortfor dock att, som vi skola se, med nit och framgång arbeta såväl i vetenskapens som i det allmännas tjänst.
Den närmaste uppgiften var, som vi sett, att biträda general Ehrenswärd med »de experimenter och annat, som kunde gagna artilleriets utveckling». Han planlade ock till en början en handbok i artillerivetenskapen. Han övergav dock denna plan och ärnade i stället översätta en Cours de Mathématique, som Camus utgivit för militärskolorna i Frankrike, och sedan själv behandla de svårare problemen i artillerivetenskapen. Samtidigt började han ock behandla frågan om möjligheten att upphäva färgspridningen i optiska instrument genom s. k. akromatiska linser, vilken fråga sedan under flera år sysselsatte honom och vars lösande utgör hans berömdaste och viktigaste vetenskapliga arbete. En redogörelse för detta arbete, som på denna plats skulle bliva för vidlyftig, lämnas här nedan såsom Tillägg, i vilket vi meddela alla viktigare och till stor del outgivna dokument rörande denna fråga och därav föranledda kontroverser, vilka jag anträffat dels i Uppsala astronomiska observatoriums bibliotek, dels i de Klingenstiernska
