hade väckt hennes största beundran och syntes henne mana till efterföljd.
Som kronprinsessa förde hon, som hon själv betygar i sina brev till modern, ett lyckligt liv med sin man, vid vilken hon på grund av hans personliga egenskaper och hans eftergivenhet för hennes önskningar var fäst med uppriktig tillgivenhet. Livet på Drottningholm, Ulriksdal eller Lofö var enkelt och gladt. Den 15 november 1746 skriver hon till sin mor: »Jag har tillbringat tiden därute särdeles behagligt. Sällskapet litet, bara sju personer med prinsen och jag själv. Vi ha skrattat mycket och konversationen har ej ett ögonblick mattats.» Morgonen fördrevs tiden som man ville och kunde, eftermiddagen arbetades, lästes, spelades. Prinsessan delade sin tid mellan fina broderier och litterära sysselsättningar. Till nöjena både på landet och i staden hörde ock teater, maskerader och dramatiskt ordnade fester, »spelade av ståndspersoner, vilka slutit sig tillsammans för att roa oss. — Adeln, som älskar förströelser, är överlycklig att ha funnit en, som befordrar dylika, och begär icke bättre än att förlusta sig», skrev hon i september 1744. Vid festliga tillfällen och bemärkelsedagar tillställdes ofta muntra upptåg, vilka vanligen arrangerades av Karl Gustav Tessin.
Denna märkliga och lysande personlighet hade som ambassadör för den beskickning, som hemförde prinsessan från Berlin, redan från början genom sin ovanliga både litterära och konstnärliga begåvning och sitt glänsande uppträdande, vilket under hans ambassadörstid i Paris förvärvat honom titeln magister elegantiarum, vunnit hennes beundran och tillgivenhet. Vid hennes ankomst till Sverige blevo han och hans grevinna hennes vänner och det nya hovets prydnader.
Vid sonens födelse, den 24 januari 1746, skickade hon riksrådet Tessin en med ädelstenar prydd guldpenna, med vilken han skulle underteckna förbindelsen att åtaga sig den lille prinsens uppfostran. Då han var riksråd, så gillade ständerna hennes val.
