sysselsätter honom», skriver hon till sin mor, »med kopparstick, genom vilka jag lär honom historia, och däri finner han stort nöje. Han känner redan så godt som alla Ovidii metamorfoser, dem undantagna, som man ej kan berätta för honom.» Bokstäverna lärde han under lek och stavning började Tessin lära honom ur ett brev, som en hovfröken tappat i parken.
Från februari 1751 till november 1754 skrev Tessin sina bekanta epistlar: »En gammal mans brev till en ung prins», i vilka åtminstone till en början varje ord lär vara frukten av de ofta upprepade överläggningarna mellan honom och prinsens moder. Vad skulle nu den lille prinsen lära? Först och främst vördnad för skaparen och religionen. Därefter sedelära »genom fabler, liknelser, sagor, bilder och avmålningar». Vidare historia, d. v. s. »kunskapen om världens skickelse och lopp». »Alla äro vi», säger Tessin, »aktörer på en gemensam skådebana. En komediant, som vill lyckas, måste nödvändigt känna skådeplatsen. Han bör veta, huru dess företrädare spelt, på vad sätt och genom vad medel de vunnit sina åskådares tycken och bifall. Vad är människan annat än en sådan förtoningsman? Jordklotet är dess teater.»
Slutligen behövas exercitier och kroppsövningar.
I Tessins relation för 1755 års ständer skriver han: »Hur ofta har jag ej under prat och lagom yrhet både omakat mig och talat mig trött, ty den som ungdomen undervisa vill, måste följa giftoregeln: I nöd och i lust. Med drottningens enskilda bifall spelte jag sedermera små komedier med prinsen, vartill ämnen av mig valdes.» Han diktade även för honom lärorika fabler à la Fénélon.
Men Tessin glömmer ej, att kronan är tung och att den förpliktar. Han tröttnar ej att repetera de dygder, som göra en despot till människa, att hänvisa prinsen till ett ihärdigt arbete på sin egen förädling och förfining och utrota varje fel. Han inskärper vördnad för religionen och kärlek till
