kulturen samt att lyckligt är det riket, vars vidtänkte regent å ena sidan binder krigstroféer och å den andra vilar sig ibland vetenskaper och fria konster.
Tessin lyckades även vinna prinsens tillgivenhet, vilken, innan han kunde tala rent, kallade Tessin »käre Tess».
I fysikt avseende fick han tidigt lära sig att fördraga smärta utan jämmer. Vid 5 års ålder fick han ett finger klämt i en vagnsdörr. »För min del skulle jag ha skrikit som en örn», skrev Tessin, »men han gav inte ett ljud ifrån sig.» Samma år skriver han: »När han i går stupade inne hos kronprinsessan, fick han skrupenser av hennes kungl. höghet. Vad tror ni han svarade: ’Jag, jag föll intet, utan jag lägger mig bara för mammas fötter!’ Det är så mycket lustigare, som det kom likt ett pistolskott, utan sufflör.» — Även då han hade feber och läkaren förklarade honom vara verkligt sjuk, tvingade hon honom att stiga upp.
Vid 6 år skulle de egentliga skolstudierna börja. Frågan blev ett tvisteämne vid riksdagen 1750—52. Ständernas mindre sekreta deputation ville utan konungaparets hörande föreskriva, att kronprinsens undervisning skulle fullständigt läggas i guvernörens hand utan föräldrarnas inblandning och borde i första rummet »inplanta avsky för enväldet, såsom stridande mot naturens ordning». Adolf Fredriks protest blev dock den gången respekterad. Tessins förhållande till drottningen hade vid denna tid på grund av politiska förhållanden blivit mindre vänskapligt. Greve Nils Adam Bjelke, en rättskaffens, fint bildad och vacker kavaljer, sedermera riksråd och landshövding, antogs till underguvernör, kungl. bibliotekarien Olof Dalin till informator och överhovpredikanten Claes Schröder till lärare i religion. Dalin med sina enkla vanor väckte till en början drottningens motvilja; hon fann honom tafatt och utan förmåga att bruka tungan, ovan att skicka sig vid hovet. Han log gärna själv åt det föga han sade, berättar Tessin, och hans skratt
