undervisningen sköttes nu allvarligt. Då Tessin 1753 återkom, skriver han: »Vi äro samlade för att tråka ut varandra. Också kan man säga, att vi lyckas övermåttan bra. Misstroende, tvång, förställning och vanmakt utgöra våra menus plaisirs.» Personligen möttes han av stel köld och av en nyckfull och misstrogen lärjunge. Efter en häftig scen på Ulriksdal i början av 1754 kom det till öppen brytning och Tessin begärde och fick avsked både från guvernörskapet och överstemarskalksämbetet och lämnade hovet. Av alla dessa slitningar tog den nu 7—10-årige Gustav starkt intryck.
År 1756 gjordes av hovpartiet, som bekant, ett revolutionsförsök i avsikt att återställa regeringssättet, sådant det var på Gustav Adolfs tid. Det misslyckades, och nu trampade de segrande hattarna utan försyn konungamakten under fötterna. Särskilt var drottningen, som ej utan skäl ansågs som den drivande kraften i detta försök, föremål för deras hat. Hennes uppfostran av kronprinsen klandrades »och», skriver hon till sin mor, »ständerna önskade underrätta sig om kronprinsens framsteg i studier. Konungen lät i deras närvaro examinera honom, och hela världen erkände, att det var långt mera än man kunde vänta sig av ett barn vid hans ålder. Då jag trodde, att ingen anmärkning funnes, blev jag överraskad av de deputationer, som till kungen framburo beslut om, att greve Stromberg, greve Bielke, greve Düben och Dalin fått avsked, alla män av utmärkt förtjänst, vilkas tillgivenhet för konungen och min son är hela deras brott. Utan att anföra ett enda skäl ersatte ständerna dem med Scheffer och fyra unga slynglar utan seder, bildning och levnadsvett. Min högt älskade mamma kan förstå, vad en dylik uppfostran innebär och att en större sorg knappast gives. Min son är förtvivlad och har till följd därav insjuknat...»
Carl Fredrik Scheffer utnämndes till guvernör och till lärare antogs Samuel Klingenstierna.
