och sedan han ett par timmar deklamerat flera scener ur tragedier giva sig liksom dolkstygn, samt i det han utropade: ’Reçois les mânes de Satira’, kasta sig i sängen och somna». Han spelade alltid helst kvinnoroller. — Prinsen beskylldes även för gourmandise och begär efter godsaker, men hur många pojkar gjorde ej det, om de finge hållas?
»Skarpsynt är han och brådmogen, men näppeligen skulle han ha uppträdt så, om icke modern underblåst hans hat.»
Scheffer skrev en rapport till ständerna, som dock aldrig lär ha blivit officiellt framlämnad, vari han kommer med dylika och än värre beskyllningar. Man kan ju därvid ifrågasätta ojävigheten, men den redbare Klingenstiernas berättelse till ständerna är föga bättre. Även han finner gossen huvudsakligen upptagen av idéen om sin egen storhet, om sin grandeur och magnificence, av kärlek till lyx, representationsväsen, teatralisk pomp och ståt. »Hans passioner för sådant äro så starka, att alla andra konsiderationer vika.» »... När han är vid godt lynne, låter han stundom böner gälla, såsom ett särskilt prov av vänskap till någon viss person och för att mortifiera andra.» Varje allvarlig sysselsättning fruktar han. Lektionen är ett krig, än med böner och än med hotelser, allt efter stundens humör. Han önskar endast, att tiden skall förlöpa, varför alla ur jämföras och man rättar sig efter det, som går fortast.
Fredrik Sparre skildrar ett och annat från lektionerna. Då en gång hans klocka gick en kvart för fort, så ville han dock efter den avbryta lektionen. Klingenstierna protesterade, men rodnande av harm utbrister han: »Jag skall säga åt drottningen, att ni chikanerar mig, och jag vill inga chikaner tåla.» Men då han fick till svar, att detta hans beteende skulle anmärkas i den dagliga rapporten till föräldrarna (den s. k. »biljetten»), så föll han till föga.
