TILLÄGG.
Upptäckten av akromatismen.
Klingenstierna hade 1752 erhållit permanent
tjänstledighet för att kunna ostört ägna sig åt vetenskapligt
arbete. Av dessa voro de viktigaste hans undersökningar
rörande akromatismen, eller möjligheten att genom en
ljusstråles upprepade brytningar i olika medier upphäva
ljusspridningen, men bibehålla en del av brytningen. Låter
man en vit ljusstråle falla på ett prisma, så brytes
densamma, men då de i densamma ingående färgerna hava
olika stor brytningsindex, så spridas de och bilda som
bekant ett spektrum, vari det röda ljuset brytes minst och det
violetta mest. På samma sätt om man låter vitt ljus falla
på en konvex lins, så sammanbrytas de röda strålarna till
en viss punkt, men de violetta till en närmare linsen
belägen punkt och alla de andra färgerna till punkter belägna
mellan dessa. Följden blir, att jag ej får en klar och
tydlig, utan en oredig och färgad bild. Frågan är nu: om jag
med ett omvändt prisma av annat ämne upphäver
färgspridningen, så att den utgående strålen åter blir vit, är då även
den utgående strålen parallell med den infallande och
således brytningen upphävd, eller ej. Försvinner ej
färgspridningen, förr än även brytningen upphävts, så är akromatism
eller akromatisk brytning omöjlig; färgspridning och
brytningsindex vore då proportionella. Finnas åter två
genomskinliga ämnen, varav det ena bryter starkare men sprider
