Den här sidan har korrekturlästs
69
upptäckten av akromatismen

omtalat, att han genom Mallet sänt detta bevis till Dollond, fortfar han: »Samma lilla papper hade den lyckan at öfvertyga Herr Dollond at Newtons regel var oriktig, och at det ännu behöfdes vidare försök till sanningens utletande i detta ämne. Han företog sig därpå at anställa sådana försök.» — — — »Samma försök bestyrka ej allenast riktigheten af mitt påstående, utan innehålla också ett annat långt viktigare Påfund, det han ej mindre lyckligen, än skarpsinnigt användt til ett ansenligit förbättrande af Dioptriska Telescoper. Detta besynnerliga och oväntade Påfund består däruti, at han funnit tvänne slags Glas, som fuller i allmänhet bryta Ljusstrålarna lika starkt; men skilja färgorne så olika, att färgspridningen af det ena förhåller sig till färgspridningen af det andra i olika brytningar som 3 til 2. Häraf har han tagit anledning, at falla på den tanken, at sammansätta Objektif-Glaset i et Teleskop af tvänne Lentes, en convex och en concav, så passande emot hvarandra, at den enas strålspridning rättas genom den andras, hvarigenom altså strålarna komma tillsammans i Objectiv-Glasets Bränn-punkt, utan den slags oredan, som härrörer af de heterogena strålarnes olika brytningar.»

Han omnämner sedan, att Dollond härvidlag mött den svårigheten, att ju större öppning man härvidlag giver objektivet, dess större blir den sfäriska aberrationen. Visserligen hade Dollond genom tatonnement lyckats åstadkomma ganska goda glas, som voro såväl aplanatiska som akromatiska, men någon regel eller formel, varefter sådana kunde förfärdigas, har han ej givit. I denna uppsats har nu Klingenstierna på grund av geometriska undersökningar givit den första generella teorien för framställandet av såväl akromatiska som aplanatiska linser.[1] Förloppet var således följande:

Klingenstierna har först teoretiskt bevisat, att Newtons

  1. Rörande den matematiska deduktionen se Afd. II: Klingenstierna som matematiker.