la regle, ni la determination de M. Dollond de la proportion entres les dissipations des deux sortes de verre, qu’il fait comme 3 à 2, quoique les refractions moyennes soient presque égales. — — — —
Denna uppsats av Klingenstierna, som Clairaut
publicerat i sin avhandling, kritiserades av D’Alembert uti
Opuscules Mathem., T. III, p. 359. Klingenstierna såg dessa
inkast och visade dem för Mallet jämte en vederläggning av
desamma, och Mallet tog för givet, att han skulle insända
densamma till Paris. Detta blev emellertid icke gjort. Då
D’Alembert av någon anledning ånyo framlade sina
anmärkningar i Opusc. Mathem. T. V och Klingenstierna då avlidit,
vederlades desamma av Mallet i en avhandling:
Anmärkning emot Herr D’Alembert om Ljus-strålars spridning.
Vet.-Akad. Handl. 1771.
Intressant är, att han i början meddelar, att Klingenstierna redan 1750 i anledning av Newtons ifrågavarande experiment upplöst följande problem: »Om ljusstrålar brytas uti ett prisma hvars brytningsvinkel är sådan, att den utbrytande strålen är parallell med den obrutna; till att finna anfallsvinkeln för den obrutna strålen, när förhållandet gives emellan sinus för anfalls- och brytningsvinklarna uppå prismets bägge sidor.» D. v. s. strålen kommande från mediet A går in i prismat G och ut i ett tredje medium W. Av den meddelade deduktionen framgår, att problemet icke alltid är möjligt, och villkoren för dess möjlighet angivas. Newtons försök är således icke alltid möjligt. Mallet finner det, liksom Dollond, obegripligt, att Newton, då han lyckades, ej såg, att färgspridningen ej var upphävd.
Till slut må omnämnas ett prioritetsförsök, som på sin
tid väckte en viss uppmärksamhet.
