tillplattad och har en diameter af vid pass en half meter, en höjd af 36 centimeter. Egentlig ornering saknas, men på ofvansidan finnes en bred, cirkelformig ränna omkring en central groplik fördjupning af 15 centimeters tvärmått. Den cirkelböjda rännan är genom senare afskafningar rätt mycket deformerad.
Stenen kallades allmänt älfkvarnen och var föremål för samma behandling som de med gropar försedda stenar med denna benämning, hvilka förekommo i orten. Den smordes således i den ringformiga fåran med osaltadt smör eller annat fett, och mässingsknappnålar eller småslantar nedlades i midtgropen såsom offer. De ofvan omnämnda skafningarna i rännan hafva företagits för att erhålla pulfver af stenen till medikament, väl företrädesvis mot barnsjukdom, »ältan», hvilken allmänt anses härleda sig däraf att älfvorna hemsöka barnet och suga dess krafter.
Om stenen visste man förmäla, att den ännu inpå 1860-talet legat på Gustaf Larssons gård i den nära belägna Ölsta by, men att den vid det där under 1860-talet försiggångna egoskiftet af landtmäterieleverna, hvilka sålunda ville demonstrera mot vidskepelsen, nedvältats i den nedanför byn flytande, i Sagån utfallande bäcken. Morgonen efter detta attentat befanns emellertid stenen åter uppe på stranden, utan att någon kunde förklara huru därmed tillgått. Icke heller kunde någon uppgift inhämtas om, huru stenen sedan kommit till den plats, där den af mig anträffades. Denna plats kallas Kappelbacken, hvilket namn förklarades för mig härleda sig däraf, att under katolska tiden där ett kapell varit uppfördt. Det förtjänar kanske nämnas, att den del af Norrby socken, där byarna Ölsta och Härsta äro belägna, af fornfynd att döma, utgör ett af de tidigast bebyggda områdena inom orten (där äro jämförelsevis många stenredskap anträffade), och att en obestämd sägen fanns, att bronsföremål och järnvapen någon gång i förra hälften af 1800-talet påträffats i en invid Kappelbacken belägen åker. Möjligen har därför i närheten af den katolska gudstjänstplatsen en järnåldersgrafplats varit belägen, och då dylika klotformiga stenar synas ursprungligen hafva legat på toppen af grafhögar, torde detta äfven en gång hafva varit förhållandet med den här ifrågavarande »hvita stenen».
