Djur, hvilka befinna sig i vildt tillstånd, kunna sålunda ej stjälas. Förseelser, som kränka vederbörandes ockupationsrätt i sådant afseende, falla under 24: 13, 14 Str.L.
Tillägnande af djur, som fällts, fångats eller instängts, kan däremot vara tjufnad. I öfverensstämmelse härmed upptog 20 kap. 3 § enligt lagrummets äldre lydelse i 1864 års strafflag såsom tjufnadsbrott tillägnande af fåglar eller andra djur ur jaktredskapen, fisk ur nät, mjärdar, katsor eller annat fisketyg, samt fisk ur dammar (utan aflopp) och sumpar. Beträffande vilda djur i hägnad jaktpark eller djurgård gäller emellertid, att tillägnande af sådana straffas såsom oloflig jakt enligt 24: 12.
Saker, som väl i allmänhet äro föremål för äganderätt, men som för tillfället icke äro i någons ägo, kunna ej heller vara objekt för tjufnad. Till denna grupp höra saker, hvilka öfvergifvits eller bortkastats af sin ägare (res derelictæ) samt saker, som förlorats eller tappats (res deperditæ). Jfr Prom. L till Str.L. § 16 mom. 2-4 och Str.L. 22: 19.
Man kan ej stjäla något som öfver hufvud taget icke står under privat äganderätt (res extra commercium), icke ur den fria luften eller ur öppna hafvet.
Lik och likdelar äro ej objekt för tjufnad. Olofligt upptagande af lik straffas enligt 11: 4 Str.L. Med lik begrafna föremål få anses vara under den aflidnes arfvingars äganderätt och kunna följaktligen olofligen tillgripas. Jfr Holm: 1888: 550.
1734 års lag hänförde i M.B. 42: 4 och 46: 4 till tjufnad dels då man stjäl af "någon död människa", dels de fall, då man "stiäl i något likhus" eller "gräfver upp död kropp och tager svepning, kista eller klädnad". 1864 års strafflag (20: 5 mom. 3) bedömde såsom kvalificerad tjufnad, om man stjäl från död människa eller något i likhus eller graf. 20 kap. enligt 1890 års lag innehåller ej några bestämmelser i sådant afseende, utan tillgrepp af egendom från död person etc. straffas såsom enkelt' tillgrepp, under försvårande omständigheter.
