Ett annat fall, som något belyser frågan, om uppsåt till tjufnad eller ej skall anses föreligga (egentligen bevisningsfråga) är refereradt i Holm 1874: 198. H. D. yttrade: Ehuru utredt vore, att W. (som för ett bolags räkning forslade bräder från en bolagets brädgård och åtalats för att han under forslingen olofligen tillgripit tre tolfter) en dag, då han varit sysselsatt att med häst och åkdon åt bolaget forsla bräder. fört ett lass in på sin gård och där aflassat bräderna samt inlagt en del däraf i sitt lider; likväl och som W. uppgifvit, att detta tilltag, hvarmed han åsyftat afhjälpa tillfälligt behof af bräder till förehafd husbyggnad, skett, icke i afsikt att tillgripa bräderna utan i förhoppning att få låna eller köpa dem, men att han icke hunnit göra framställning därom, innan förhållandet blifvit bemärkt och hos vederbörande anmäldt; alltså och då berörda uppgift icke blifvit af hvad i målet. förekommit fullt vederlagd och förty å W:s förfarande icke kunde lämpas stadg. i 20: 5 (enligt äldre lydelsen) utan samma förfarande närmast vore att hänföra till det brott, som omtalades i 22: 12, dömdes W. till ansvar enligt sistnämnda lagrum. Underrätterna hade dömt W. för stöld af gods, honom till forsling anförtrodt.
Då en person sålt annan tillhörig vagn, som han, under uppgift att vara ägare af vagnen, förmått köparen att bortflytta från den gård, där vagnen befann sig, ansågs bedrägeri föreligga, i det den brottslige genom svikligt förfarande bedragit sig till den för vagnen erhållna köpeskillingen (Holm 1899: 62).[1]
Pantsättning (då någon tager saken för att under en tid pantsätta den) har af några författare ansetts utesluta tjufnadsuppsåt, om gärningsmannen vid sakens borttagande har för afsikt att åter inlösa densamma, förutsatt dock att han befinner sig i sådan ekonomisk ställning, att han när som helst kan utlösa panten.
- ↑ Binding, Grundriss des gemeinen deutschen Strafrechts II: 146, anser liknande brott (enligt tysk rätt) vara tjufnad.
