uppsåt att rikta sig eller annan på den bestulnes bekostnad, till följd hvaraf den; som deponerar en ekvivalent (betalning) för det tillgripna, anses, ifall han icke kan antaga ägarens samtycke, hafva begått tjufnad. Denna vidtgående uppfattning delas, hvad svensk rätt angår, af Antell, hvilken såsom exempel på olofligt tillgrepp anfört det fall, att någon utan ägarens medgifvande tager en dyrbar tafla och i dess ställe sätter en sedel af högre värde.
Vår rättspraxis lärer emellertid icke vara benägen att i denna grad utsträcka tjufnadsbegreppet, utan man torde kunna med fog uppställa fordran, att gärningsmannen skall hafva uppsåt att öka sin eller annans förmögenhet, rikta sig eller annan på ägarens (den bestulnes) bekostnad.
Däremot får denna fordran ej förstås så, att bevekelsegrunden till brottet nödvändigt skall vara vinningslystnad.
Ett tillgrepp, som sker för vetenskapligt ändamål eller i den oegennyttiga afsikten att hjälpa fattiga medmänniskor, blir i allt fall tjufnad, om än motivet kan vinna afseende vid straffets utmätande.
Tjufnad blir däremot utesluten, om fullt vederlag lämnas för det tagna, t. ex. om man går in i en handelsbod och i bodinnehafvarens frånvaro t. o. m. mot hans vilja tager en sak, för hvilken man vid bortgåendet lämnar full betalning.
Till stöd för denna fordran, att gärningsmannen skall hafva uppsåt att rikta sig eller annan på den bestulnes bekostnad, torde (jfr Forsman, Ant. öfver de särskilda brotten s. 201) kunna åberopas, att 1734 års lag rent af bestämde straffet efter det stulnas värde och gällande strafflag konstituerar brottet, allt efter värdet, såsom stöld eller snatteri (jfr 10 § "i det tillgripna tagit del eller eljest af brottet vinning haft").
Om en tjänare tillägnar sig en sak ifrån sin husbonde i afsikt att använda saken i husbondens intresse, t. ex. en kusk emot husbondens befallning tager hö ur dennes lada för att
därmed utfodra hans hästar, föreligger ej tjufnad, ty
