icke fällas för tredje resan utan detta behandlas såsom andra resan.[1]
Ett rättsfall i Naumann 1869: 147 angår det fall, att en person, som dömts för andra resan stöld, blifvit af misstag frigifven i förtid och sedan gjort sig åter till ansvar för tjufnadsbrott förfallen. Detta sistnämnda ansågs för tredje resan stöld, oaktadt brottslingen sålunda icke till fullo utstått straff för andra resan.
särskilda ställen eller tider föröfvat snatteri; skall han, där det tillgripnas sammanlagda värde öfverstiger femton riksdaler, för stöld straffas.
Går sammanlagda värdet ej öfver femton riksdaler; straffes efter
ty i 4 kap. 3 § stadgadt är.Genom bestämmelserna i 8 och 9 §§ har begreppet fortsatt brott utsträckts att gälla fall, som enligt allmänna regler skulle hafva bedömts såsom särskilda förbrytelser (reellt sammanträffande af brott).[2]
Förutsättning för, att 8 och 9 §§ skola kunna vinna tillämpning, är att dom ej kommit emellan tillgreppen.
8 § 1 mom. är lika lydande med 12 § 1 mom. i 20 kap. af 1864 års strafflag.
I nya Lagb:s (1887) motiver till 8 § anfördes: "Det hade anmärkts såsom en oegentlighet, att enligt förutvarande 12 § den, som begått två snatterier till ett sammanlagdt värde af mera än femton kronor, blefve mildare bedömd, om det senare snatteriet föröfvats efter det han blifvit dömd eller till och med dömd och straffad för det förra, än om båda snatterierna
föröfvats utan att dom mellankommit. Denna oegentlighet
- ↑ Jfr Kallenberg, Återfall s. 113 samt Hagströmer, Sv. straffrätt, s. 528, 590.
- ↑ Jfr Hagströmer, Sv. straffrätt s. 730. Bestämmelserna om fortsatt brott i 8 och 9 §§ leda sitt upphof från K. Br. den 9 juni och den 27 oktober 1699. Jfr 1734 års lag M. B. 40: 2, K.F. den 25 november 1762 och K.F. den 4 maj 1855 § 15 (se Sjunnesson a. a. s. 131, 136, 137, 179, Antell a. a. s. 342 o. f. samt Humbla a. a. s. 70 o. f.).
