lösegendom, jämlikt 14.-1, 46, 21.-1, 8 och 10, 2: 19 och 4:1 för mord jämte rån. H. D. gjorde, på L:s klagan, ej ändring. Jfr Schmidt VI: 232, Naumann 1877: 438 1886: 627 samt Holm 1876 not. B 194, 1883 not. B. 21, 1889 not. B 397; 1899 not. B 519; 1900 not. B 301, 302, 602; 1901 not. B 60; 1903 not. B 225, 239, 297.
Hotet, som användes, måste innebära trängande fara, d. v. s. ögonblicklig fara bör vara för handen, att den person, hvilkens egendom gärningsmannen vill bemäktiga sig, skall lida någon lifsfarlig eller åtminstone svår kroppsskada. I Lag-Com:s och äldre Lagb:s förslag hette det: "hot, som medförer trängande fara för lif eller hälsa", men Lag-Utsk. vid 1854 års riksdag utbytte denna lokution mot den i gällande strafflag använda, ty ett hot kunde innebära trängande fara af den mest svåra art utan att vara riktadt mot den öfverfallnes lif eller hälsa; och då det användes för att åtkomma annans egendom, skedde ostridigt därigenom rån. Hotet behöfver icke i ord uttalas utan kan ske genom handlingar, som innebära hot, t. ex. riktande af skjutgevär. I fall af ringare hot föreligger kvalificerad tjufnad enligt 20: 4 mom. 6.[1]
För att rån skall vara fullbordadt fordras, att något verkligen tillgripits, att gärningsmannen fått saken i sin besittning.
Gitter gärningsmannen ej rånet genom tillgrepp fullborda, inträder straff för försök till rån.
Straffbart försök föreligger (märk "öfverfaller"), då gärningsmannen i tillägnelseafsikt användt våld eller kraftiga hotelser, utan att detta ledt till tillgreppets fullbordande.
Den mildring i straffbestämmelserna i 1, 2 och 3 §§, som 1890 vidtogs, motiveras af nya Lagb., hvad angår straffminima, därmed att rån enligt lagen föreligger äfven om det våld, medelst hvilket tillgreppet föröfvas, är helt obetydligt,
så snart det blott kan karakteriseras såsom "våld å person",
- ↑ Ang. tolkningen af de i 5: 7 (nödvärn) förekommande orden: "öfverfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara" se Hagströmer, Sv. straffrätt s. 145 o. f.
