är i historiskt afseende utan det ringaste värde; allenast en tidsuppgift är riktig — under förutsättning, att de förut citerade isländska annalerna äro tillförlitliga — nämligen den, att Ingvar dog år 1041. Resten af sagan synes vara sammanväfd af dunkla hogkomster af verkliga tilldragelser samt godtyckliga kombinationstilltag. Att sagans hjelte är runstenarnes Ingvar torde vi kunna med fullkomlig trygghet antaga — eller rättare en Ingvar af de flere, som å runstenarne nämnas. Den omständigheten, att mer än en funnits, som burit detta namn, gör det i vissa fall svårt att säga, huruvida det är den rätta Ingvar som det är fråga om.
Färdas man sjöledes från Stockholm till Uppsala har man under en del af vägen på venster hand en landmassa, hvars södra del hör till Bro härad (fordom en del af Attundaland), den drygare norra delen åter till Håbo härad (Tiundaland). Fordom var denna land- massa i norr och söder genomskuren af ett temligen smalt sund, hvars sydligaste del (vid den nu varande ångbåtsstationen Kalmarsand) nu är fast mark. Vid den södra mynningsviken ligger Kalmar kyrka; längre i norr, vid det f. d. sundet (den nu varande långdragna från norr inskjutande viken) ligga Ytter- och Öfver-Grans kyrkor — vid denna farled hafva således legat hufvudorterna för tre bygder och vi kunna deraf sluta till farledens forna betydelse. På två ställen är sundet mycket smalt, och på de der utskjutande uddarne, vid Ekala och Varpsundet, hafva fem bröder, Gisle, Kår, Blese, Djerf och ännu en, hvars namn icke är fullt tydligt,[1] rest runristade stenar till minne af sin fader
- ↑ Stenarne återfinnas: Bautil 334, 343; Liljegren 47, 38; Dybeck, Uppsala Län 46, 37. Om det otydliga namnet se C. Säves anmärkning i Upplands Fornminnes Förenings Tidskrift I s. 30. Då han der synes fästa någon vigt vid att Liljegren (L. 47) läser det första namnet som Anvitr, må anmärkas, att de runskriftsläsningar, som Liljegren ibland föreslår i sina Runurkunder i de flesta fall icke bero på granskning af stenarne och deras inskrifter, hvadan hans förslag i allmänhet icke äro af något stort värde.
