Gunlef, ”som for i öster med Ingvar” (såsom det heter å den ena stenen), ”som vard i öster med Ingvar dräpen” (såsom det heter å den andra). Att det senare uttrycket får anses innebära, att äfven Ingvar stupade i östern, torde kunna slutas deraf, att omedelbart derefter tillägges: ”Gud hjelpe deras ande”. Den döde fadren gifva sönerna vitsordet, att ”han kunde väl knarren (skeppet) styra”. Å den ena stenen namngifver sig runristaren; han hette Aþken.
På andra sidan sundet, ungefär midt i Håtunabygden bland Råbyns hedniska grafflock, står en runsten, som Gervi och Kulla rest till minne af sin fader Anund, ”som var i öster död med Ingvar”. Bönen att Gud måtte hjelpa Anunds ande visar, att döttrarna voro kristna, stenens plats bland grafhögarne visar, att de likväl ännu stodo den förgångna hedna tiden nära; bland de hedna fädernas grifter reste de fadrens minnesvård.[1] Gunlef och Anund voro helt visst grannar och hade anslutit sig till Ingvars följe; hem vände de aldrig ur österväg.
Alla tre stenarne hafva ᚮ såsom tecken för a, imperfektformen vas o. s. v. De kunna mycket väl vara uppresta omedelbart efter dödsbudens ankomst till hembygden.
Den fjerde stenen fanns fordom vid Steninge i Odensala (Odinshargs) socken — således i närheten af den stora farleden i söder om Sigtuna — och var rest af två barn åt en fader (namnet ej fullt tydligt), som styrde ett skepp med Ingvar.[2]
En femte sten fanns på Tierps kyrkogård i norra Uppland, rest åt minnet af Gunvid, som ”for bort med Ingvar”, af två hans söner. Här användes ᚬ = a och u der man i senare runskrifter hade haft skäl att
