den rikt utbildade typ, som är å de uppländska runstenarna vanligast.
Med dessa två former hafva vi att sammanställa en annan, som i enkel teckning och rundragens karakter visar sig stå i närmaste sammanhang med de nyss nämnda två grupperna; det är en grupp med mera oregelbundet, behornadt hufvud — en form, som visar stor benägenhet för att öfvergå i den nyss nämnda vanliga, rikt utbildade hufvudtypen.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 19 i filen Kongl. Vitterhetsakademiens månadsblad (åttonde årgången, 1879).pdf. Bildtext: 6. C1. |
|
|
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 19 i filen Kongl. Vitterhetsakademiens månadsblad (åttonde årgången, 1879).pdf. Bildtext: 7. D1. |
Som en beskrifning ensam icke lemnar någon tillräcklig klarhet, bifogar jag här några figurer. Fig. 4 och 5[1] visa de två hufvudformerna af Ingvarstenarne med triangulärt hufvud — dem hänför jag till gruppen B. Fig. 6 visar formen med oregelbundet, behornadt hufvud, hvilken jag kallar C. Fig. 7 visar formen med det vanliga ormslingehufvudet, hvilket förekommer å Tierp-stenen — grupp D.
- ↑ Som teckningen af Råbystenen hvarken i Bautil eller hos Dybeck synes fullt riktig, har jag i de två förenande banden förslagsvis tillagt två linier, en i hvartdera; utan dessa linier kunna nämligen banden icke uppfylla sin bestämmelse att sammanhålla, äro de icke band. Tiden har icke medgifvit att nu företaga en utflygt till Håtuna. Så snart jag fått tillfälle dertill, skall jag redogöra för resultatet.
