D-stenarne (fig. 7 o. 8) äro ojämförligt mycket allmännare. D1 förekommer talrikt under a-tiden, flere stenar finnas som kunna hänföras till en öfvergångsperiod, som visar större benägenhet för att använda u än o; några tillhöra afgjordt o-tiden. Af dessa sist nämnda är en ristad af den bekante runmästaren Bale.
Gruppen D2 visar sig under a-tiden, men blir först derefter, under o-tiden, ymnig; en ofta förekommande varietet visas af fig. 8. Denna typ användes under a-tiden af den mycket anlitade runmästaren Åsmund.
Om Ingvarstenarne kunna hänföras till slutet af a-tiden, bör i allmänhet o-tiden anses ligga efter ungefär år 1050. Under sådant förhållande är det vigtigt att anmärka, att tre stenar af gruppen D2 från o-tiden äro resta till minne af personer som dött ”i hvita våder” d. v. s. i dopkläder. Således var icke hela den vuxna uppländska befolkningen kristnad under den del af o-tiden, då gruppen D2 existerade.
Det finnes en annan hufvudafdelning af de å runstenarne förekommande slingor, sådana nämligen som icke längre hafva fullständig ormform. Hufvudet är detsamma som inom gruppen D, men alla dessa slingor om hvilka jag nu talar hafva ett framben.
Inom denna hufvudafdelning kunna vi urskilja två grupper: den enas slinga (E) har bakändan ytterst inrullad eller en annan enkel, oorganisk afslutning; den andras (F) har baktill antingen ett bakben och en svans eller allenast ett bakben, som visserligen afslutas med en fot, men i öfrigt förlorat karakteren af ett ben — det be- handlas som en fortsättning af djurbålen, är lika böjlig som denna. Det är icke min mening, att behandla dessa två grupper nu. Jag vill blott tillägga, att gruppen E, som i sina enklaste exempel står i närmaste sammanhang med gruppen D — Åsmund använde såväl D- som E-typen, och äro de således otvifvelaktigt
