samtida — uppträder redan under a-tiden, men har sin bästa tid först senare. Gruppen F tillhör a-tidens allra sista del, men är under o-tiden ytterst ymnig. Alla Yppers stenar tillhöra F-gruppen och a-tiden.
Jag tror, att de resultat, till hvilka jag här kommit skola visa sig vara beståndande, ehuru jag till fylles inser, att inom detta fält stora vacklingar mellan gammalt och nytt icke blott kunnat ega rum, utan verkligen funnits: den ene var mera konservativ än den andra, den ene kunde hålla på det gamla, under det rundt omkring honom det nya redan herrskade. Men sannolikheten af misstag minskas tydligen, så snart man rör sig icke med ett eller annat enstaka fall, utan med en mängd. Just af den anledningen lämpa sig de Uppländska runstenarne vida bättre än alla andra till undersökningar af detta slag.
Om förhållandet mellan grupperna E och F har jag tidigare uttalat en annan åsigt;[1] den var emellertid tydligen förhastad och må härmed anses vara för min del annullerad.
Det är gifvet, att den tid, under hvilken runan ᚫ — ᚭ — ᚯ öfvergick från att beteckna a till att beteckna o, kan hafva varit ganska långvarig; det är likaledes gifvet, att det kan hafva dröjt länge innan t. ex. D1 började gifva vika för D2 och för E. Men det är å den andra sidan fullkomligt visst, att er större tidsskilnad icke måste finnas mellan en sten från a-tiden och en från o-tiden, mellan stenar hörande till en äldre och en yngre grupp. I detta afseende förtjenar ett ganska upplysande exempel anföras.
På Åkerby gärde i Fundbo socken står en runsten, som af Haursi och Kettil blifvit rest öfver fadern Tegn,
- ↑ Tidskrift för bildande konst 2.
