denna bygd i fordom timma varit tätt befolkad, derom vittna de talrika forngrafvar och kummel, som finnas både i grannskapet och i hela trakten omkring detta minnesmärke.
Båda dessa märkliga run- och bildristningar hafva också ganska länge, ja, omkring 200 år varit kända. I trä skurna afbildningar af dem finnas nämnligen införda i Rudbecks Atlantica, 3 del., Upsala 1698[1]: Göksstenen, s. 21, fig. 22 (illa läst), och Ramsundsberget, s. 22, fig. 23 (rätt läst). Figurteckningarna äro, vissa felaktigheter oafsedda, i det hela någorlunda riktiga. Ristningen å Göksstenen synes efter denna tid icke hafva blifvit hvarken granskad eller ånyo aftecknad, hvaremot en ny teckning af Ramsundsberget finnes intagen i R. Dybecks Svenska Run-Urkunder, 2. Stockh. 1857, s. 13, fig. 63 (Mora), och blott inskriften finnes hos Brocman: Sagan om Ingvar Vidfarne. Stockh. 1762, s. 121, men båda inskrifterna uti Liljegrens Runurkunder, Stockh. 1833, Göksstenen N:o 966 och Ramsundsberget (Mora ängsbacke) N:o 984.
För att med största möjliga omsorg och noggrannhet samt med ledning af det ljus, som på dem kastas
- ↑ Dessa afritningar hade nämnl. blifvit gjorda långt förut af Hadorph och Peringskiöld; se Rudbeck, anf. st. s. 48.
188) städse skrifves Kaf-fjärden, utgör väl blott ett försök att förklara ordet; ty formen Ka-fjärden, ehuru svårförklarlig, torde väl, som den äldre, också vara den rätta, jfr Hermelius karta 1804, och Styffe, här ofvan. — Både i Sverige och Norge anträffas dessutom, såväl från äldre som nyare tiden, flere personal- och ortnamn, hvilka börjas ned stafvelsen ka, kå, ká; t. ex. runnamnet Ka-ulfr (l. Ga-ulfr?) Lilj. 1428 (Skåne), gården Ka'ungs i Vestkinde å Gotland, häradet Kå-kind (Vestg. Lag. Ka-kind) i Vestergötland, Kå-falla och Kå-säter i Närike. — I det nordligaste Norge finnes t. o. m. en fjärd med nära nog samma namn som Ka-fjärden, nämnl. Ká-fjord, en liten sidofjärd till Altenfjärd, och i Hak. Hakonssons Saga (Formm. Sög. IX. s. 369. not. 9) nämnes en gård Ká-staðir å Hedemarken. Kanske betyder Kå-, Ka-fjärd en undangömd fjärd, till hvilken det är svårt att leta sig in, eller något dylikt, jfr Fornn. ká (káða) v. a., insnärja, besvika.
