överdelen äro jättelike; kanske för att utmärka personernes stora kraft och väldighet. Djurskepnaderne äro deremot tecknade med stort mästerskap: så är hästen verkligen ståtlig till ställning och figur och likaså äro de båda hökarne ypperligt ritade.
Sedan Ramsunds-ristningen (R.) sålunda blifvit beskrifven, återvända vi till Göksstenen (G.). Vi återfinna å den senare hufvudsakligen samma figurer, som å R., likväl icke sins emellan ordnade på samma sätt. Figurformerna äro här också mera klumpiga och stilen i det hela råare. Rummynderna äro mera djuphuggna och med så grofva drag, att man nästan skulle vilja gissa, att dertill icke brukats järn- eller metallmejsel, utan en uddhvass flintsten.
Bildfaltet omslutes här, som det tyckes, blott af en enda, allt igenom runristad orm eller drake. Hufvudet är längst åt höger och vändt inåt fältet, och kroppen fortlöper derifrån vid fältets nedre del (i motsats mot å R.) från höger til venster, tills han när afbrottet, der stycken fallit från klippan. Emellertid synes ormen ursprungligen hafva fortsatts uppåt till fältets öfre del, der han nu fortgår åt höger, tills sporden når och snor sig ihop med hufvudet. Till venster återfinna vi den afhöfdade menniskobålen, samt, å hans högra sida och alldeles invid stenens brutne kant, en figur af nu obestämbar form, hvilken kanske skall föreställa det afhuggna hufvudet[1]. Högst uppe åt venster ses dubbel-bälgen, af hvilken dock nu en del vittrat bort, och derinvid något, som troligen skall vara smedstädet, ehuru det också liknar en hammar. Strax derinvid synes det långsvansade djuret, här med långt utsträckt tunga, och under detta ses en menniskofigur i
- ↑ Detta är genom vittring ännu mindre igenkänligt numera, än det synes hafva varit fordom.
