338
Åserne tyckte sig hafva varit mycket lycklige och flådde skinnbälgen af uttern. Samma qväll sökte de till gästnings hos Hreidmar och visade sin fångst. Då togo vi dem till fånga och ålade dem i lifslösen att fylla utterbälgen med gull samt att hölja honom också utan med rödt gull. Derpå sände de Loke att skaffa gullet. Han kom till Rån[1] och fick hennes nät och for till Andvarafors och kastade nätet för gäddan, men hon lopp i nätet.
Ho är det af fiskar,
som i floden löper,
kan han ej för ondt sig akta?
Från Hel nu lös
hufvudet ditt:
skaffa mig sjöars eld (guld)!
Andvare jag heter
Oin het min fader
genom mången fors jag farit.
Oss en olyckans norn
årla skapade,
att jag skulle vada i vattnet. m. m.
Loke såg allt gull, som Andvare egde; men når denne hade framlagt gullet, hade han ännu qvar en ring, men också den tog Loke af honom. Dvärgen gick då in i klippan och mälde:
som grott-bo'n egde,
skall bröder två
till bane varda
och till åtta
ädlingars stridsämne;
af godset mitt
skall ingen glädjas!
Åserne utredde gullet åt Hreidmar och stoppade upp utterbälgen dermed och reste honom å fötter; derefter skulle Åserne stapla upp det, så att det höljde honom. Men när detta var gjordt, gick Hreidmar fram, och såg då ett murrhår och bad dem hölja det. Odin drog då fram ringen Andvara-naut och höljde håret. — — — Fafne och Regin krafde Hreidmar för frändebot efter sin broder Otr, men han svarade nej; då
- ↑ D. ä. åsynjan Rån (icke: Ran eller Rana), Fornn. Rán, hafvets gydja, egentl. den rånande.
