22 december 1807 antogo Embargo Act (10 Cong., Sess. 1, ch. 5), som hör till tidens intressantaste lagstiftningsprodukter. Som redan antydts, var den en själfblockad af renaste vatten men i motsats till Napoleons en öppen och direkt själfblockad. »Embargo» lades på alla i amerikanska hamnar befintliga fartyg som voro afsedda att gå till utrikes orter, med undantag endast för utländska, som fingo afgå när de underrättades om lagens antagande; och fartyg i amerikansk kustfart skulle ställa säkerhet att lasten lossades i amerikansk hamn. Genom att nästan samtidigt låta den året förut antagna Non-Importation Act emot engelska varor träda i kraft utestängdes äfven import med utländska fartyg från den enda makt som var i stånd att drifva handel på hafvet. Under intryck af båda de stridandes oresonlighet ville man sålunda med ett slag klippa af hela den abnormt stora utrikes handel och sjöfart Förenta staterna dittills drifvit, med principiell opartiskhet å ena sidan beröfva England såväl amerikansk bomull och spannmål som afsättning på den amerikanska marknaden samt å andra sidan göra slut på den för Frankrike och Spanien liksom för deras kolonier lika fördelaktiga kolonialvaruhandeln äfvensom återförseln af kontinentens industriprodukter till Amerika. Ehuru åtgärden sålunda obestridligen var dubbelsidig, gaf det samtidiga genomförandet af den ensidiga Non-Importation Act politiken en tydlig spets mot England. Detta land hade nämligen rört vid en särskildt öm punkt genom sina afgifter på de tvångstransiterade varorna, såtillvida som detta både i Förenta staterna och af den engelska oppositionen likställdes med den beskattning af den amerikanska handeln, som i föregående mansålder gifvit själfva stöten till de 13 koloniernas själfständighetsförklaring.[1]
Presidenten Jeffersons motiv anses delvis ha varit den fysiokratiskt orienterade plantageägarens uppfattning om jordbruket som högsta mänskliga uppgift och det betänkliga i allt som ledde bort därifrån; åtminstone till en början ansåg han otvifvelaktigt att, såsom den amerikanske historikern Channing säger, »det att göra slut på låt oss säga tre fjärdedelar af Förenta staternas handel skulle vara en välgärning, om än något förklädd».[2] Men uppenbarligen var också detta liksom nästan alla de olika makternas mått och steg i handelskriget en repressalieåtgärd, ett försök att tvinga de upphetsade krigförande till att ta reson och t. o. m., i motsats till flertalet af dessas egna åtgärder, ett uppriktigt försök i den riktningen. Det förefaller också som om em-
