digades sålunda att använda Förenta staternas land- och sjöstridskrafter och dessutom att låta hyra trettio fartyg för ändamålet. Samtidigt skärptes alla de föregående påbuden. Äfven åkdon underkastades embargo, för att hindra lagen att kringgås landvägen; tillåtelse måste ges för lastning af fartygen, och tulltjänstemännens rätt att vägra tillstånd utsträcktes äfven till rätt att i misstänkta fall påbjuda lossning af redan lastade varor äfvensom att ta gods från fartygen i sitt förvar, hvarjämte borgenssumman höjdes till sexdubbla värdet. Slutligen upphäfdes rätten att segla till utlandet efter amerikansk egendom.
Dessa konvulsiviska bestämmelser ge ett slags negativ af de faktiska förhållandena, som torde ha betecknats af mer systematiska lagöfverträdelser t. o. m. än eljest förekommo under denna på laglöshet rika tid. I Passamaquoddy vid gränsen till brittiska Nordamerika och i St. Maryfloden, som utgjorde gräns emot det ännu spanska Florida, samlades hela flottiljer af amerikanska fartyg; under förevändning af sjöskada inlöpte de med mjöl och fisk i Nya Skottlands och västindiska öarnas hamnar, hvarvid som anledning att lasterna såldes angafs skepparnas behof af medel att betala reparationen. Denna flyttning af handeln utanför unionens område gick både åt norr, väster och söder. Norrut gingo 700 slädar fram och åter mellan Montreal i Canada och det amerikanska Vermonts gräns, samtidigt med att stora mängder pottaska infördes till Quebec. Denna stad och Halifax i Nya Skottland hade lysande dagar, den förra större sjöfart än hela Förenta staterna; och den engelske guvernören i Nya Skottland förklarade, att embargolagen var »väl ägnad att befordra H. Maj:ts amerikanska koloniers sanna intressen» — hvilket onekligen ej var dess uppgift. På västindiska öarna inträdde visserligen i början en allvarlig brist på lifsmedel och trävaror, med starka prisstegringar, och de franska öarna återvunno aldrig sin forna blomstring, men härtill medverkade många omständigheter; och i engelska Västindien sjönko spannmålspriserna hastigt igen, en mängd amerikanska fartyg gingo dit liksom till Havana, där det vid ett tillfälle under 1808 låg nära hundra på en gång. På bomullsmarknaden i Charleston, där lagen tydligen gjort sin verkan under 1808, konstaterade en agent, att den bröts hvarje vecka sedan december månad detta år och januari 1809. Naturligtvis missbrukades särskildt (den därför också till sist upphäfda) rätten att segla efter amerikansk egendom i utlandet; 590 fartyg lära ha afgått under denna förevändning, och de stannade i stort sedt borta i likhet med det ame-
