utlöste nämligen oroligheter och en ytterligare skärpt förbittring i de sjöfartsidkande staterna, så mycket starkare som Spaniens uppror redan på sensommaren 1808 syntes bjuda nya, lysande utsikter för den amerikanska handeln. Resultatet blef en ny, ryktbar lag, Non-Intercourse Act, antagen den 1 mars 1809 (10 Cong., Sess. 2, ch. 24). Därmed upphäfdes embargo-lagen som en fullständig, all-round själfblockad, och afspärrningen begränsades att gälla de båda krigförande, England och Frankrike, men blef i stället om möjligt ytterligare skärpt gentemot dem. Vid sidan af embargo-lagens förbud mot amerikansk handel och sjöfart, hvilket kvarstod i afseende på dessa två länder, portförbjödos nämligen från och med den 20 maj alla engelska och franska fartyg, alla från England och Frankrike skeppade samt alla där producerade varor; genom att den ensidigt mot England riktade Non-Importation Act ersatts af detta dubbelsidiga förbud, hade den opartiska repressaliepolitiken fått ett verkligt konsekvent uttryck. Meningen var att bereda Amerikas handel ett utlopp, som kunde göra åtgärden utförbar, utan att därmed slå af något på dess repressalieuppgift, och var alltså närmast en rationalisering af embargo-lagen; men det var gifvet på förhand, att kontrollen med efterlefnaden måste bli svårare än någonsin, när de amerikanska fartygen fingo rätt att segla på Europa. Karaktären af påtryckningsåtgärd markerades ytterligare genom ett bemyndigande för presidenten att genom kungörelse fastställa, när endera af de två stridande återkallade eller ändrade sina påbud därhän, att de ej längre våldförde sig på Förenta staternas neutrala handel, hvarefter handeln med detta land skulle upptagas på nytt.
Verkan blef naturligtvis en betydlig uppblomstring i den amerikanska utrikeshandeln, i första rummet på mer eller mindre neutrala orter såsom hansestäderna, Altona och i synnerhet Tönning i Holstein, liksom sannolikt Göteborg. Handeln på England gick fortfarande främst till Canada och Nya Skottland, äfven, särskildt för bomull, öfver Amelia Island i St. Maryfloden samt sedan vidare på engelska fartyg till Europa, hvilket ej kunde anses tilltalande från amerikansk synpunkt; bomull gick också öfver Lissabon, Cadiz, Azorerna eller andra tillåtna hamnar, hvarjämte personer, som ej hade något anseende att förlora, sände den direkt till Liverpool. Emellertid var ej behofvet af varorna större i England än att den fördyring af varorna, som följde af omvägen och svårigheterna, sänkte priserna hos de amerikanska exportörerna.[1]
- ↑ Vogel 36. — Rubin, 1807—14. Studier til Københavns og Danmarks Historie
