sedan eröfringen af Frankrikes kolonier 1809—10 satt engelsmännen i tillfälle att själfva öfvertaga handeln med nästan allt hvad kolonialvaror hette. Jämte importen var det därför framför allt handeln med Förenta staternas egna produkter, närmast afsättningen af råbomull till England och spannmål till de stridande på Pyreneiska halfön, som tog fart; men detta har något mindre intresse från den nu behandlade synpunkten.
Kontinentaldekretens »återkallande» 1810 Båda dessa amerikanska lagar, 1809 och 1810 års, gåfvo Napoleon tillfälle till en diplomatisk ringdans, som bragte amerikanarne i fullständig förvirring och till sist ledde till hans mål att göra brytningen mellan England och Förenta staterna ohjälplig. Till en början tog han ingen notis om Non-Intercourse Act och låtsades som om han ej kände till den, ehuru det är tydligt af ett bref till hans utrikesminister Champagny (10 januari 1810), att han önskade en uppgörelse med Amerika. Men ungefär ett år efter den amerikanska lagens antagande skred han plötsligt å sin sida till en repressalieåtgärd, det s. k. Rambouilletdekretet, dateradt den 23 mars 1810 men ej kungjordt förrän omkring midten af maj. Det minst märkvärdiga däri är, att på grund af Non-Intercourse Act beslag påbjudes för alla amerikanska fartyg och deras tvångsförsäljning till förmån för Napoleons Caisse d’amortissement, ehuru äfven detta var åtskilligt längre gånget än hans tidigare åtgärder, som ej uttryckligen inneburit konfiskation. Hvad som gjorde åtgärden särskildt obarmhärtig var i stället, att den fick retroaktiv kraft ända till datum för den amerikanska lagens ikraftträdande den 20 maj 1809, d. v. s. ungefär ett år, och sålunda gjorde Napolen till herre öfver en mängd fartyg och laster — enligt amerikansk uppgift 100 fartyg med laster till ett värde af 10 mill. dollars — som intet ondt anande begifvit sig till Frankrikes eller dess allierades hamnar. Men när kejsaren kort därefter fick underrättelse om 1810 års amerikanska lag, såg han genast däri möjlighet till en den mest öfverraskande diplomatiska aktion, nämligen att genom en skenbar eftergift beträffande kontinentaldekreten drifva Förenta staterna till att sätta lagen i kraft gentemot England. I ett mer än vanligt karakteristiskt bref till Champagny (den 31 juli 1810) afböjer han tanken att publicera ett dekret om upphäfvande af Berlin- och Milanodekreten, hvilket »skulle vålla rubbning och ej tillgodose mitt syfte», och ålägger i stället Champagny helt enkelt att i en diplomatisk not till amerikanska sändebudet meddela, att denne kunde räkna på, att dekreten ej skulle tillämpas efter den 1 november och att han borde betrakta dem som
7—181359. Heckscher, Kontinentalsystemet.
