på den västligaste af Sydeuropas halföar alldeles motsatt förlopp mot på de två öfriga. Inverkan på kontinentalsystemet förmedlades delvis af de militära förhållandena, i det att kustskyddet vid Nordsjön försvagades med anledning af de truppstyrkor kriget på Pyreneiska halfön kräfde, men långt mer betydde det spanska upproret för kontinentalsystemet genom sina följder för kolonialhandeln och Napoleons kolonialvälde. Den senaste skildraren af Napoleons kolonialpolitik, den tyske historikern Roloff, har visat hur afgörande händelserna i Spanien gjorde slut på Napoleons koloniala planer, som förut till stor del byggt just på de spanska besittningarna. Från att ha varit baser för kaperierna mot Englands handel vände deras öfvergång till fienden udden emot resterna af det franska kolonialväldet, som bit för bit föll i engelsmännens händer. I januari 1809 intogs franska Guyana, i april Martinique, i juli den ursprungligen spanska delen af Haiti (Santo Domingo) — den franska delen (St. Domingue) hade då redan i sex år varit i de upproriska negrernas våld — och samtidigt i Afrika Senegal; under 1810 föll först Guadeloupe som sista franska besittning i Amerika samt därpå de återstående afrikanska kolonierna Ile-de-France (Mauritius) och Réunion. Samma år hade visserligen Java äfven till namnet öfvergått till Frankrike, genom dess moderland Hollands annexion, men äfven denna stora ö föll till sist i engelsmännens händer, i september 1811. Den lära Napoleon förfäktat alltsedan Milanodekretets dagar — visserligen ej alldeles utan återfall — nämligen att det ej funnes några neutrala och att alla kolonialvaror vore engelska, hade han därmed det tvifvelaktiga nöjet att se verkligheten ex post facto ge sin bekräftelse. Men tydligen öppnade detta å andra sidan på visst sätt ökade chanser för politiken att »besegra England genom öfverflöd» och gjorde honom ej mindre utan snarast mer ifrig att med alla tillgängliga medel sörja för den kontinentala själfblockadens obevekliga genomförande.
I England gaf man emellertid under 1809 uttryck åt sin uppfattning om tryckets lindring genom en ny Order in Council den 26 april,[1] hvarigenom blockaden begränsades till att omfatta Holland till och med Ems samt Frankrike, med deras kolonier äfvensom af dem beroende besittningar, och Nord-Italien till Pesaro och Orbitello (ungefärligen inklusive Toskana, det gamla Etrurien). Orders in Council af 11 november 1807 förklarades upphäfda; men i realiteten tillämpades politiken oförändradt genom sättet för licensgifning. En allmän opti-
- ↑ Tryckt hos Martens, Nouv. rec. I 483.
