an att låta varorna, åtminstone de engelska industriprodukterna, tränga in i själfva Frankrike, där de konkurrerade med de franska. Men för det öfriga fastlandets industri hade Napoleon intet motsvarande intresse utan endast det att hindra deras konkurrens med Frankrikes kontinentalexport; och i afseende på kolonialvaror af engelsk proveniens saknade uppenbarligen båda dessa moment betydelse.
Häraf framkallades från första stunden en utväg, som ej kunde undgå att leda hela systemet in på ett felaktigt spår, nämligen att de städer och andra orter, där varor beslagtogos, fingo rätt att återköpa dem mot vanligen mycket ansenligt tilltagna belopp. Följaktligen blefvo varorna ej utestängda, utan tvärtom kunde de olika kontinentala marknaderna i stor utsträckning förse sig från dylika återköp (rachats), och kontrollen med oloflig tillförsel försvårades sålunda i högsta grad, hvilket ock blef följden af de stora auktioner Napoleon lät anställa på kapadt och konfiskeradt (ej återköpt) gods.[1] Den enda utväg, som radikalt kunde ha röjt upp med svårigheten, skulle ha bestått i att efter tidigare mönster direkt förstöra det olofliga godset, och därhän synes Napoleon ej under flere år ha tänkt på att gå. Men skadan af återköpstaktiken begränsades ej härtill utan gick mycket djupare, i det att den redan från början till stor del beröfvade politiken dess ideella inslag och prägel af storslagenhet, af att vara ett medel till kontinentens frigörelse. Den gaf upphof till trakasserier, som i oafbrutet crescendo stärkte föreställningen, att meningen med det hela blott var penningutpressning, utsugning af de kontinentala folken till förmån för kejsaren, franska kassor, franska marskalkar, generaler och soldater, ministrar och konsuler. Redan i sammanhang med 1808 års händelser skrifver en ovanligt vittnesgill iakttagare, det med Frankrike intimt förbundna Danmarks representant i Hamburg, den tyskfödde Johann Georg Rist, i sina (1816—21 utarbetade) minnen, att ingen bland vare sig köpmän, bönder, ämbetsmän eller vetenskapsmän trodde på några planer till Europas bästa utan alla blott på lust att komma åt deras fickor ingen rättvisa ansågs vara att vänta utan enbart godtycke och de simplaste motiv, alla maskerade af stora ord, hot och bedrägeri. Och i afseende på systemets sista fas, från 1810, falla orden från Napoleons egen gode och trogne ehuru själfständigt tänkande tjänare Mollien nästan exakt lika, då han säger, att »detta påstådda system… beröfvadt hvarje politisk prestige, visade sig för allas ögon
- ↑ König, Die Sächsische Baumwollenindustrie, t. ex. 204 ff., 215 f.
