Komedien med Brunes uppförande i Hamburg blef emellertid Napoleon för stark. Han flyttade Brune i senare hälften af juli och gjorde Bernadotte till hans efterträdare, hvilket tydligen medförde någon skärpning, ehuru den nye, välvillige despot hamburgarna därigenom fått ställde sig rätt dyrbar för staden och ej heller gick fri från mer eller mindre obevisliga beskyllningar för besticklighet från såväl Napoleon som sedermera hamburgska senaten.[1] Framför allt reglerade emellertid Napoleon efter Brunes aflägsnande spärrningen genom två nya dekret (den 6 augusti och 13 november 1807). Härigenom lades rätten att beslagta engelska varor i — den samtidigt förstärkta — tullpersonalens hand, medan trupperna ställdes till tulltjänstemännens förfogande, och garantierna för att granskningen ej skulle släppa igenom otillåtna varor skärptes på alla sätt. Därvid föll Napoleon tillbaka på den gamla, i grunden rätt hjälplösa utvägen att förklara stora hufvudgrupper af varor som eo ipso engelska, när de ej kommo från Frankrike, sålunda flertalet textilvaror (utom vissa, när de infördes af danska Ostasiatiska kompaniet), metallarbeten, glas, porslin och raffinadsocker; för kolonialvarorna bestämdes detaljerade ursprungsbevis från de franska handelsagenterna i exporthamnen. Beträffande frågan, om ett fartyg anlöpt engelsk hamn, föreskrefvos ingående förhör med befälhafvare och matroser hvar för sig, med häktning af dem som lämnat falsk uppgift, hvarefter de skulle lösgifvas först mot stora böter (6,000 francs för kaptenen och 500 för hvarje matros); alla dylika fartyg skulle nu konfiskeras, medan Berlindekretet blott föreskrifvit deras afvisande. Det senare af dessa två dekret — rörande ursprungsbevis, förhör med fartygsbesättningarna och fartygskonfiskation — fick i hufvudsak oförändrad giltighet för hela kejsardömet genom det s. k. första Milanodekretet tio dagar efteråt (den 23 november), och ytterligare en knapp månad senare följdes det såsom vi veta af svaret på Orders in Council, det stora, s. k. andra Milanodekretet, hvilket betecknar slutpunkten af Napoleons åtgärder för kontinentalsystemet under år 1807. Härtill kom sedan strax på nyåret 1808 (11 jan.) det s. k. Tuileriedekretet, som sökte locka fartygsbesättningar och passagerare att röja anlöpande af engelsk hamn genom att utlofva en tredjedel af fartygets och lastens värde som belöning. Redan i september hade Napoleon med sin vanliga hänsynslöshet ingripit i Holland och utan vidare — till sin bror Louis’ förtviflan
- ↑ Lettres inéd. de Nap. (ed. Lecestre) n:r 523, 823, 826. — Servières 124. — Jfr Wohlwill, Gesch. Hamb. 300.
