en hamn, befästningar och magasin; på den lilla ön, hvars storlek är omkr. 120 tunnland eller ungefär arealen för en stor svensk bondgård, nedsatte sig en mängd — enligt uppgift 200 — engelska köpmän och representanter för engelska handelshus, som bildade en särskild handelskammare, och denna egendomliga handelsmetropol kallades på skämt »lilla London». Enligt de engelska köpmännens egna uppgifter lossade under endast 31⁄2 månader (augusti—november 1808) inemot 120 fartyg där sina laster, och årsimporten beräknades (likväl att döma af handelsstatistiken ganska säkert för högt) till 8 mill. pund, nära en sjättedel af Storbritanniens totalexport för 1808 (50 mill.). Det är då ej öfverraskande, att stora varumängder fingo ligga under bar himmel och att det på ön knappast fanns ståplats. Svårigheten bestod naturligtvis i att sedan få varorna insmugglade till fastlandet, men fastlandsspärrningen hade ånyo försvagats genom att Napoleon i början af året måst utrymma Oldenburg, detta af hänsyn till sin ryske bundsförvant, som var nära besläktad med den oldenburgske hertigen. Hvilka vägar varorna sedan togo, är svårt att följa i tillgängliga källor; från Bremen kom något till Leipzig vid påskmässan, men sedan intet, och såväl Hamburgs sjöfart som Bremens handel hade enligt deras egna källor nästan upphört. Men det fanns många möjligheter kvar, särskildt öfver Holstein, där befolkning och ämbetsmän gjorde sitt bästa att neutralisera den danska regeringens lojalitet emot systemet; och säkert är, att man icke på länge märker några tecken till återgång i trafiken öfver Helgoland.
Dessutom hade Sverige under 1808 börjat blifva nederlagsort för de engelska varorna. Efter att den svenska handelsstatistiken förut under århundradet visat exportöfverskott, särskildt gentemot England, inträder under 1808 ett fullständigt omslag, så att importen därifrån uppgår till 6.65 mill. riksdaler mot en export dit af 2.61 mill. Det är kolonialvarorna som gå denna väg, till allra största delen öfver Göteborg, hvars ställning som en af världshandelns brännpunkter att döma af dess exportstatistik hade förberedts redan året förut. Efter tidsomständigheterna ganska afsevärda kvantiteter socker och kaffe (resp. 2.9 och 1.3 mill. skålpund) exporterades därifrån under 1808; och när amiral Saumarez i maj befann sig i staden, skref han till sin son: »Den är en stor handelsplats; för närvarande finnas minst 1,200 segel af olika nationaliteter i hamnen». Härifrån sökte sig varorna sedan väg öfver de södra Östersjöhamnarna till Tyskland.[1]
- ↑ Fisher, Studies in Napoleonic Statesmanship. Germany (1903) 338 ff. —
