Med en ifver, som osökt påminner om ordspråket, »när katten är borta, dansa råttorna på bordet», begagnade alla Napoleons verktyg på Nordsjökusten hans frånvaro i Österrike till att lossa på banden och släppa in fartyg särskildt under amerikansk flagg. Redan i midten af mars 1809 förklarade Louis af Holland för kejsaren, att hans land var »fysiskt ur stånd att uthärda» hamnstängningen i förening med den af Napoleon i september året förut påbjudna fransk-holländska gränsspärrningen, och vidtog vissa lindringar i spärrningen till sjöss vid slutet af månaden. Då Napoleon i början af juni upphäft sitt septemberdekret, passade hans bror dessutom på att upphäfva förbudet för amerikanska fartyg att anlöpa de holländska hamnarna. Detta föranledde Napoleon att redan i midten af juli sätta gränsspärrningen i kraft på nytt; men icke blott de skurar af ovett, hvarmed Napoleon öfveröste sin bror, utan äfven dennes korrespondens med de holländska ministrarna visa tydligt smugglingens fortgång i själfva Holland under hela året. Längre norr ut pågick smugglingen öfver Oldenburg ända in på följande år. Ett plötsligt prisfall på bomullsgarnet i Nordtyskland framkallades i februari 1809 af de stora lager, som Manchesterfabrikerna upprättat på Helgoland, och som exempel på omfattningen af den varutrafik, som bedrefs därifrån kan nämnas, att enligt Helgolandsköpmännens uppgifter under 19 dagar i juni 1809 66 fartyg och 70 mindre båtar obehindradt landsatt på kusten varor till flere hundra tusen pund sterlings värde. Enligt franska rapporter var bevakningen af Elbe och Weser nu också reducerad till några opålitliga holländska regementen samt gendarmeri under befäl af en försupen officer. Går man så öfver på holsteinskt område, visar sig där samma fenomen, nämligen en väldig expansion af kolonialvaruhandeln genom amerikanska fartyg; den s. k. andra tönningska perioden, som kännetecknas häraf, började i juni 1809 och varade till årets slut. Trafiken öfver hela linjen underlättades formellt af engelska regeringen genom den nya Order in Council den 26 april, som begränsade blockadförklaringen i norr till floden Ems (åtminstone i den mån ej den tyska Nordsjökusten räknades som en besittning i beroende af Frankrike, hvilket den ju faktiskt var). I realiteten betydde detta dock mindre, eftersom de gamla bestämmelserna faktiskt tillämpades vid utdelning af de engelska regeringslicenser, som sjöfarten knappast kunde undvara.
Samtidigt fortgick den engelska handelns öfverflyttning till Göteborg och Östersjöhamnarna. I Göteborg uppförde engelsmännen under 1809 särskilda magasin och nederlag på Fotö midt för inloppet; reex-
