åt kommendanter, krigskommissarier och konsuler — för tullfria varor, för ursprungsbevis, för all slags enligt lag tillåten samfärdsel — togo form af fasta afgifter med bestämda namn, så att exempelvis afgifterna för ursprungsbevis tiodubblades under de första sex kvartalen efter Berlindekretets tillkomst. Det finns knappast en operation i de af Frankrike ockuperade eller under dess kontroll stående områdena, där ej liknande scener utspelades; på hösten 1810 skref Napoleon till marskalk Davout att ej låta befälhafvaren i Danzig, general Rapp, tåla någon korruption, fastän »hela världen tar mutor». Hamburg tycks ha varit särskildt utsatt för folk af detta slag; marskalk Brune, konsuln Lachevardière och framom nästan alla andra Bourrienne voro häri formliga virtuoser. Om Bourrienne påstås Napoleon ha sagt, att han skulle kunna hitta en silfvergrufva i Tuilerieträdgården, om han blefve lämnad ensam där, och beräknade i början af 1811, att han förtjänat 7 à 8 mill. francs i Hamburg. Kejsarens bref äro fulla af förbittrade utgjutelser öfver hans korruption, som tycks ha bedrifvits rent planmässigt med underagenter af olika slag och som först ledde till ett förbud för honom att underteckna ursprungsbevis samt slutligen medverkade till hans afsättning. Men detta är blott enstaka exempel på hvad som förekom öfverallt.[1] Rist, som i likhet med rent hamburgska källor till fullo bekräftar de franska uppgifterna om Bourriennes och konsorters besticklighet, framställer ej sina landsmän holsteinarnas uppförande i någon bättre dager; i Genève måste 80 st. tulltjänstemän under sju månader afskedas på grund af delaktighet i underslefven, och från Rhengränsen föreligga sådana upplysningar som att tulldirektören och hans fränder direkt underhjälpte smyghandeln i smugglingscentralen Strassburg samt att tull-löjtnanterna vid Rhen lefde på mutor — där de ej hade engelsk pension.
Så tryckande en korrumperad förvaltning än är för befolkningen, skulle mutsystemet likväl knappast ha föranledt Napoleon till någon ändrad politik, om det hela inskränkt sig till utpressningar utöfver hvad lagar och förordningar tilläto. Men från kontinentalsystemets synpunkt var det olyckliga, att minst lika mycket och sannolikt åtskilligt mer kunde vinnas genom att mot lämplig ersättning underlätta eller rent af uppmuntra just den trafik kontinentalsystemet gick ut på att med alla medel tillintetgöra. För sådana olagligheter från ämbetsmännens sida betalade folket villigt storartade belopp och blef
- ↑ Se utom det förut citerade särskildt Napoleons bref 2, 11 sept., 18 dec. 1810, 1 jan., 3 sept. 1811 (Corresp. de Nap. n:r 16 859, 16 891, 17 225, 17 257, 18 111).
