öfverhand öfver kontinentalsystemet, åtminstone på ena hälften af dess område. Ändamålet blef ej längre att utestänga varorna utan i stället att göra sig inkomster på deras mottagande, och ingen sofistik i världen kunde göra det senare förenligt med det förra. Att Napoleon härvid fullt medvetet handlade i strid med sina syften, kan man emellertid ej påstå. Hans tankegång var lika inkonsekvent som den man fortfarande ständigt finner bland ekonomiskt otränade i alla läger, när de förbise, att ju mer prohibitiv eller protektionistisk en tullsats är, dess mindre inbringar den, och att följaktligen den del af en tull som utestänger varor ej insläpper medel i statskassan. Mycket typiskt kommer denna uppfattningens dubbelhet hos Napoleon till uttryck i ett bref till hans bror Jérôme, konungen af Westfalen (3 okt. 1810), där han först framhåller, hur fördelaktigt det nya systemet skall bli för denne unge slösare genom att skaffa honom ökade inkomster, och därpå fortsätter: »Det blir också en stor fördel i andra hänseenden, emedan de engelska köpmännens [kontinentala] kunder ej förmå betala dem (varorna) och kolonialvarorna, genom att på detta sätt fördyras, minskas till sin konsumtion. De bli sålunda utsatta för angrepp och samtidigt fördrifna från fastlandet.»[1] Så till vida åsyftade alltså kontinentalsystemets omformning alls ingen verklig ökning i effektiviteten utan tvärtom motsatsen, i det att Napoleon fick ett direkt intresse i att förbjudna varor kommo in i landet.
På papperet erkändes emellertid aldrig något afsteg från kontinentalsystemets principer, utan Berlin- och Milanodekreten behöllos alldeles orörda till det sista, och hos sin styfson Eugène, vicekonungen i Italien, inskärpte Napoleon ifrigt, att varorna ej skulle få komma in »till skada för blockaden». Men med sin outtömliga rikedom på utvägar fann Napoleon ett enkelt sätt att i sak kringgå sitt eget system, nämligen genom att bevilja undantag från importförbuden i fråga om Prisdekretet 12 jan. 1810 kapadt gods. Genom en lag strax i början af år 1810 (12 jan.) bestämdes nämligen, att importförbjudna varor med undantag af olika slags bomullsväfnader och bomullstrikåer skulle få införas i landet mot en tullafgift af 40 %, när de härstammade från priser tagna från fienden af krigsfartyg eller godkända privata kapare; det kallades »tillåtet ursprung» (origines permises). Emellertid utvecklades det undantag, som här föreskrefs beträffande bomullsväfnaderna, under årets lopp ytterligare, och därvid förstod Napoleon skickligt att draga nytta af skillnaden i sympatier på kontinenten för kolonialvarorna och för de
- ↑ Corresp. de Nap. n:r 16 983.
