För att rätt fatta kontinentalsystemets förutsättningar, i den nu gifna meningen, är det ett drag i den merkantilistiska åskådningen som kanske främst behöfver framhållas. Det är hvad man kunde kalla dess statiska uppfattning af det ekonomiska lifvet. Tar man som exempel den mest klartänkte och konsekvente bland merkantilismens statsmän, nämligen Colbert, framgår det af en mängd yttranden i hans bref, att han föreställde sig världens industri, handel, sjöfart och metalltillgång som en gång för alla gifna kvantiteter, hvilka alltså ej nämnvärdt kunde ökas eller minskas genom mänsklig verksamhet. Med en dylik uppfattning kunde slutsatsen ej bli mer än en: ett lands ekonomiska uppblomstring beror på dess förmåga att beröfva medtäflarna deras andelar i denna gifna mängd, ej på dess förmåga att öka den totala mängden; endast på andras bekostnad kan ett land bli rikt.[1]
Det är ej svårt att förstå till hvad slags ekonomisk politik en dylik åskådning skulle ge upphof. Det var handelskrigens, och utan större öfverdrift kan man säga med den tyske ekonomiske historikern Schmoller, att äldre tiders handelspolitik består i en oafbruten serie af handelsspärrningar.[2] Man har alltså i detta föreställningssätt att se kärnan till kontinentalsystemets idé så till vida, att handelskrigen för tidens åskådning måste te sig såsom ekonomiskt vinstgifvande i en grad, som knappast delas af något så när klart tänkande människor i vår tid.
Men därmed är likväl icke alls klargjordt, hvari gagnet och vinsten, respektive skadan och förlusten af handelskrigen skulle bestå. I detta hänseende var emellertid den merkantilistiska uppfattningen också fullt tydlig. Vinsten ansågs bestå i exportens uppdrifvande, i att påtvinga andra länder det egna landets varor, förlusten i att låta påtvinga sig dylika varor. Handelsbalansens utslag i afseende på öfverskott af export eller import — däri dock äfven inräknadt betalningsbalansens för den tiden viktigaste post, fraktvinsten — afgjorde resultatet. Denna tankegång är nutiden långt mer förtrogen med än fallet är med den statiska uppfattningen. Det är ännu i dag »den naturliga människans» sätt att resonera, och detta såvidt man kan
