gjorde hansestädernas och Oldenburgs samt den öfriga Nordsjökustens införlifning omkring årsskiftet 1810—11, och detta kom de nya åtgärderna, både de administrativa och de militära, att drabba ojämförligt hårdast vid Nordsjön, hvilket visserligen från början skapade en stor begränsning i effektiviteten, eftersom den engelska kontinentaltrafikens tyngdpunkt redan afgjordt flyttats därifrån till Östersjökusterna och Göteborg.
De särskilda förordningar, som i början af oktober kungjordes beträffande tullbetalningen för varor mellan kusten och den gamla linjen från Rees till Travemünde, erbjuda mindre intresse, och deras förhållande till Trianontariffen är ej klart i alla detaljer. Det betydelsefulla är i stället den nya rättskipningen — om ett så vackert ord kan användas — och den nya militära afspärrningen.
Tulldomstolar och militärkordong Just vid Nordsjökusten var det som de nya tulldomstolarna fingo sin största betydelse och gingo fram med den skrupelfria polisstatens hela grymhet och förakt för enskild rätt; den nya tullpersonalen, som framställes såsom ett sammanrafsadt slödder från olika länder, inträngde dag och natt i bostäderna, och spioneriet florerade mer än någonsin. Med bister ironi kunde tullväsendets föregående, tillräckligt hatade chef i Hamburg, Eudel (enligt Bourrienne) förespå, att han och hans grönrockar rent af skulle bli saknade: »Hittills har man bara lärt känna rosorna». Rists vittnesbörd, hvarpå äfven det nyss sagda delvis bygger, är af större värde:
»En blodsdomstol, prevotalrätten — den fiskaliska despotismens afskyvärdaste redskap — tog snart säte i Hamburg. I strid mot allmän lag blef den olycklige anklagade här ett offer för sina obarmhärtiga tyranners obegränsade godtycke. Le Grand Prévôt, halft tullnär, halft domare, afgjorde här öfver lif och död; och som ett hån emot hvarje hedersbegrepp hade denna bastard af civil- och militärmyndighet fått samma rang som prefekten och högsta domstolens president. Alla undveko hans närhet, och för egen del har jag aldrig utan vämjelse kunnat möta denne efter allt att döma fullt värdige innehafvare af ett dylikt ämbete.»
På fjorton dagar afkunnade le grand prévôt i Hamburg under 1812 120 domar på hvardera sex månaders fängelse för brott mot spärrningsdekreten, och i Hamburg blefvo fängelserna öfverfyllda, så att ett hundratal fångar måste föras till galärerna i Antwerpen, medan fängelseförhållandena i Bremen voro sådana, att 221⁄2 % af fångarna
