dess område för att ägarna ej skulle frestas att behålla sina varor. Från Napoleons synpunkt utföll detta grepp bättre än de flesta, slutterminen måste gång på gång skjutas fram ända till våren 1811, för att de enorma förråden skulle hinna utföras, och franska statskassan vann på affären 19.7 mill. francs enbart i natura-tullbetalning samt 421⁄2 mill. francs inalles. Rist skildrar hur landsvägarna från Tönning under de sista veckorna ej voro fria från åkarlass, i det att halfva Holsteins bönder hade öfvergifvit sina fält; tusenden gingo förlorade, och många tusen stulos, hundratals fraktvagnar väntade under nätterna på Hamburgerberg att stadsportarna skulle öppnas, och bomull låg som snö rundt omkring på fälten.
En särskild svårighet för de inre staterna mötte behandlingen af kolonialvaror, som redan passerat en annan till Napoleons maktsfär hörande stat och där erlagt afgift enligt Trianontariffen. Den metod, som i början tillämpades, nämligen att uppta afgiften i hvarje land, var tydligen ödeläggande för mellanhandelsstater sådana som Frankfurt, och småningom uppnåddes att tariffen allmänt tillämpades som en konsumtionsskatt, ej som en transitafgift, men med frihet för varor som en gång betalat afgiften. Härvid stötte man emellertid som vanligt på Preussens och Sveriges (svenska Pommerns) planmässiga åtgärder att, trots de mest devota ordalag i utfärdade förordningar, göra kontinentalsystemet illusoriskt. Preussen tillät betalning — enligt pariberäkning — med statspapper som stodo i 591⁄2 %; och då varorna härefter gingo igenom på andra håll med preussiska afgiftsbevis, hade åtgärderna ännu en gång förfelat sitt syfte, ända tills de preussiska bevisen på våren och sommaren 1811 underkändes samt en ny våldsam rafistulering vidtogs med hvad som släppts igenom under mellantiden. Som följd häraf kunde den nya politikens följder i det egentliga Mellaneuropa ej framträda tydligt förrän i midten af 1811.
På grundval af de konfiskationer, som ägde rum när icke deklarerade kolonialvaror upptäcktes, ordnades stora auktioner, företrädesvis i städer som lågo något så när långt ifrån de stora insmugglingsorterna, emedan priserna där voro högst. Främst bland dessa stod Antwerpen, men äfven Frankfurt, Köln, Mainz, Strassburg, Milano, Venedig och andra städer i närheten af Frankrikes gamla gränser förekommo. På dessa auktioner försåg sig sedan kolonialhandeln och hade därmed en ständig tillförselskälla vid sidan af smugglingen och den tullbetalda importen, hvarigenom en möjlighet utom smugglingen förelåg att få varorna billigare än utlandspris plus tull.
