lefnad af systemet fanns i betydligt högre grad hos den sachsiska regeringen än i Rhenförbundets öfriga stater, hvilken i sin tur delvis förklaras af att Sachsens stora och starkt blomstrande textilindustri drog nytta af åtgärderna mot den engelska konkurrensen, medan särskildt Frankfurt ingenting motsvarande hade att vinna. Emellertid visar denna utveckling i alla händelser en tilltagande effektivitet hos spärrningen i stora delar af Tyskland. Man kan emellertid fråga sig, hvarför Leipzig ej i afseende på kolonialvarorna drog nytta af licensväsendet, men svaret synes vara, att tillförseln öfver Östersjöhamnarna ej kunde tränga fram dit, sedan de preussiska afgiftsbevisen underkänts. Någon allmän framgång i Tyskland för den nya politiken innebar detta emellertid icke, så länge Östersjökusten i så ringa grad kunnat afspärras, utan verkan blef fortfarande i första rummet att starkare afspärra själfva Västeuropa men göra Tyskland till leverantör af smuggelgodset.
Hufvudsaken är emellertid den ändrade handelsväg, som Napoleon härigenom framdref. Med förvånande skarpblick och öppenhjärtighet förutsades utvecklingen redan den 2 oktober 1810 i en (af Schmidt i hans arbete om storhertigdömet Berg publicerad) rapport från Napoleons minister i Frankfurt, Bacher; den förefaller ge en så utmärkt bild af läget, att den delvis kan ersätta en särskild redogörelse och därför här må återges till sin hufvudsakliga del:
»Den nya riktning, som kolonialvarorna nu taga, sedan Hollands kuster och hansestäderna fram till Oder ej längre äro tillgängliga såsom tidigare, uppges ha skapat en sådan liflighet på alla vägar, som från olika orter i Ryssland leda å ena sidan till Preussen, å den andra genom Polen och Mähren ända till Wien — liksom från de turkiska provinserna till österrikiska kejsardömet i afseende på engelska, i de levantinska hamnarna aflastade varor — att Donau kommer att i Rhens ställe bli den kanal, hvarigenom Rhenförbundets stater i framtiden kunna förse sig. De tyska köpmännen anse att denna omhvälfning inom handeln, som nedbragt Holland och Lågtyskland till ett intet i kommersiellt hänseende, skall leda till lifliga nya förbindelser mellan Ryssland, Österrike och Bayern samt följaktligen till att skapa tryggade vägar, som föra icke blott kolonialvaror utan äfven engelska produkter ända till Rhenförbundets stater och därifrån till Rhen samt t. o. m. till Schweiz, så snart priset där täcker transportkostnaderna. Äfven om man skulle medge, hvilket är långt ifrån fallet, att förbindelsen mellan Rhen och Elbe verkligen afskurits genom den tredubbla kedja, åtgärderna i Ne-
