Sida:Kontinentalsystemet.djvu/185

Den här sidan har korrekturlästs
175
SYSTEMETS SJÄLFFÖRSTÖRING

mellan sockerpriserna i de olika napoleonska länderna, i förhållande till tullsatserna, och konstateras på grund häraf, att lagarna tillämpas lojalt i Frankrike, kungariket Italien och Neapel men sämre i Rhenförbundets stater, hvarefter göres en beräkning af behofvet i dessa tre länder under antagande att konsumtionen minskats till en tredjedel. Såvidt man kan förstå, är det på grundval häraf som det andra alternativet skall byggas, nämligen en alldeles obehindrad licensgifning för hela behofvet af alla transmarina varor mot stora afgifter äfvensom mot export af franska varor. Importbehofvet af socker, satt till 450,000 deciton, skall sålunda inbringa i statskassan ej mindre än 70 mill. francs och ske emot en export af mynt på 10 mill. francs och af varor på 30 mill. francs. Samma system skall sedan tillämpas för kaffe, hudar, indigo, té, råbomull och färgträ. »Detta skall alltså skapa stor lifaktighet inom industrien, uppmuntran för sjöfarten, flottan, mäklarverksamheten, en tullinkomst på 200 mill. om året, ett frö (sic) till rörelse och lif i alla våra hamnar.»

Så till vida var det nya intet mer än ett konsekvent fullföljande af licenssystemet sådant det redan pågått ganska länge, äfven om det senast citerade antyder, hur tungt politiken hvilade på det franska näringslifvet. Men motiveringen och det närmare utförandet visar, hur långt Napoleon kommit från kontinentalsystemets ursprungliga plan. Visserligen medger han ej det minsta häraf. »För Frankrike skall resultatet vara en dröm», som ej kunnat uppnås utan kontinentalsystemet; »Hans Maj:t betraktar ej detta som en ändring i systemet utan som dess följd». Han påstår sig nämligen — på det mest obekymrade sätt i strid mot sina egna dekret — aldrig ha sagt, att Frankrike ej skulle ta emot socker, kaffe och indigo utan uppger sig ha varit nöjd med tull därpå; hvad han nu låtsas ha sagt är blott, att varorna ej skulle mottagas annat än i utbyte mot franska varor, på franska fartyg och efter licens — hvarom Berlin- och Milanodekreten i verkligheten helt naturligt ej haft en antydan. »Det är följaktligen det sålunda förbättrade systemet som frambragt detta resultat, hvilket ej varit påräknadt på ännu några år.»

Emellertid uppkommer då frågan, hur en dylik generell licensgifning med fiskaliskt och exportuppdrifvande syfte skulle komma att verka på England, hvars krossande ju varit syftet med hela den ursprungliga politiken. »Detta kommer ej att gagna England med hänsyn till vare sig industri, mäklarverksamhet eller frakter; det gagnar England blott som afsättning för dess [kolonial]varor, och en del af dessa varor äro t. o. m. Hollands och Frankrikes [såsom härstammande från deras kolonier].