sidor af kejsardömets politik nyttjadt uttryck kunde man kalla detta för systemets själfförstöring.
Under de knappt fyra månader, som sedermera återstodo före Napoleons afresa till det ryska kriget, finner man inga spår i hans brefväxling af formliga åtgärder efter linjerna från diktamen i januari; t. o. m. hans öfvermänskliga krafter togos alltmer fullständigt i anspråk af de militära förberedelserna, och på det ekonomiska området utgjorde den hotande spannmålsbristen en fara, som sysselsatte honom framom alla planer på längre sikt. Af hvad som hittills är kändt förefaller det därför icke som om den nya ordningen någonsin formligen fastslagits, äfven om den faktiska politiken efter allt att döma kom den närmare och närmare. Redan under 1812 vände sig också konjunkturen långsamt i England, särskildt sedan den sydamerikanska handeln kommit i god gång redan i februari, ehuru visserligen oroligheter i textildistrikten pågingo. Ett hufvudstöd beröfvades kontinentalsystemet redan tidigt (i mars månad) under 1812 genom att Davout — kejsardömets »ärketullmästare» enligt Sorel — afreste till fronten; det obevekliga allvaret i uppsåtet att hindra insmuggling öfver Nordsjökusten var därmed borta. Efter återtåget från Moskva och de ryska truppernas frammarsch utefter Östersjökusten i början af 1813 blef spärrningen uppenbarligen omöjlig att upprätthålla. Så rapporterar prefekten i Weserdepartementet hur »smugglingen höjde hufvudet» hela vägen, magasinen fylldes med kontraband och smugglarfartygen öppet gingo öfver till fienden. Rist skildrar drastiskt resningen emot de franska tullnärerna i Hamburg i slutet af februari 1813, då en hel här af byxlösa smugglare kastade sina arffiender i de uttorkade kanalerna och med godt humör stormade deras lokaler; han fortsätter: »Så försvunno inom ett par timmar dessa bommar, dessa den kejserliga vinningslystnadens hålor, och de förbjudna varorna strömmade obehindradt fram på de förbjudna vägarna». På samma sätt bröt sig smugglingen i Schweiz ånyo öppet väg, efter att nödtorftigt ha hållits nere under den föregående tiden.
Detta betydde emellertid icke att Napoleon hade uppgifvit kontinentalsystemet. I Hamburg återtog Davout makten och utkräfde en fruktansvärd hämnd, och ännu i maj och juni 1813 lät kejsaren konfiskera kolonialvaror i mängd i storhertigdömet Berg, Hamburg m. fl. st., till och med sådana som betalat vederbörliga afgifter eller sålts af den franska tullförvaltningen, och förde dem till sina vanliga stora samlingsplatser för dylikt gods. Men i hvad mån syftet härmed verk-
12—181359. Heckscher, Kontinentalsystemet.
