ligen utgjorde kontinentalsystemets stora mål och om Napoleon fortfarande efter återtåget från Moskva trodde på framgång i sin strid emot Englands ekonomi, är ej afgjordt härmed. Tidtals var det senare utan tvifvel fallet, eftersom en så vittnesgill iakttagare som Mollien uppger det, med hänvisning särskildt till de förhoppningar att ha ödelagt Englands kredit som dess nyss behandlade dåliga växelkurser vid denna tid ingåfvo kejsaren. För kontinentalsystemet direkt hade detta dock mindre betydelse; de fiskaliska synpunkterna voro nu så oafvisliga, att de alldeles måste skjuta åt sidan det principiella genomförandet af kriget mot Englands handel. Napoleons yttranden från denna tid bli alltmer öppet vinningslystna; och som grafskriften öfver systemet kan man betrakta en ny diktamen af kejsaren strax efter återkomsten från Moskva (den 22 december 1812), ett betecknande motstycke till den nyss behandlade långa diktamen från januari samma år. Kejsaren ålägger däri finansministern att meddela handelsministern behofvet af 150 mill. francs i ordinarie och extraordinarie tullafgifter under år 1813, med följande motivering:
»I syfte att nå detta resultat måste Ni undersöka hvad som är att uppbära för redan utlämnade licenser och för dem som ytterligare måste gifvas för att komma fram till detta mål, som är nödvändigt på grund af den främsta hänsynen af alla, nämligen att erhålla det oumbärliga för de omedelbara utgifterna. Utan tvifvel böra vi skada våra fiender, men framför allt måste vi lefva.»[1]
Detta »behof att lefva», d. v. s. fiskalismen, i förening med utsiktslösheten i en konsekvent tillämpning af själfblockaden var hvad som hade ledt till kontinentalsystemets själfförstöring, och man har goda skäl att betvifla möjligheten af dess fortvaro i anda och sanning, äfven om det ryska fälttåget och befrielsekrigen ej kommit emellan. Som det nu är, har det gigantiska experimentet kommit att fullföljas därhän, att slutet förefallit vara inom synhåll men ej uppnåtts. Det är därför oundgängligt att meningarna om dess utförbarhet måste förbli delade. Men åtskilligt mera ljus faller dock öfver denna fråga, om man undersöker systemets verkningar på de olika ländernas näringslif. Det skall bli föremålet för nästa kapitel.
- ↑ Corresp. de Nap. n:r 19 391. — Lettres inéd. (ed. Lecestre) n:r 1002, 1013, 1018, 1082. — Mollien III 237. — Rist II 142 f., 159 f. — Smart 335 ff. — Cérenville 113, 310. — Tarle i Schmollers Jahrb. XXXVIII 686 f. — Schmidt 408 ff. — (Kursiv. af E. H.)
