terna alla delar af kejsardömet hade sålunda inom hela järnhandteringen måst afstå från att följa med i den senaste generationens utveckling, och detta framgår vid en jämförelse ej blott med England utan äfven med Tyskland och med ett på de gamla processerna kvarstående men som sådant mycket högtstående järnproducerande land såsom Sverige. Tydligen med full rätt sade också nationalekonomen Blanqui mot slutet af restaurationen, att järnhandteringens framsteg nästan helt och hållet tillhörde tiden efter 1814. Därför stod den franska järnindustrien 1814 också alldeles försvarslös gentemot de utländska konkurrenterna, som uppgåfvos sälja 30—40 % under franska priser; och afspärrningen hade ej verkat mer uppfostrande än att en 50 % tull blef nödvändig för att hålla industrien uppe.
Totalintrycket på dessa grundläggande områden är därför, att kontinentalsystemets verkan i första rummet varit att utestänga åtminstone det franska väldets industri från de engelska inflytelser, som i det dåvarande läget voro oumbärlig förutsättning att draga. nytta af den stora ekonomiska omhvälfningens frukter.
Kemisk industri Det fanns emellertid ett område, där den franska industriens öfverlägsenhet och banbrytande verksamhet voro uppenbara, och området är samtidigt ett där man har tillfälle att studera kontinentalsystemets positiva, framstegsbefordrande sida. Detta är den kemiska industrien eller bättre uttryckt alla processer, där kemiens resultat kunde komma produktionen till nytta.
Att utvecklingen tog denna riktning just i Frankrike berodde visserligen till sin rot på något helt annat än politiken, nämligen på att Lavoisier genom sin verksamhet under de två årtiondena närmast före franska revolutionen lade grunden till hela den moderna kemien och genast gjorde den användbar för en mängd praktiska uppgifter. Han fick dessutom genast en rad framstående lärjungar, hvilkas arbeten i ännu högre grad kommo industrien direkt till godo, och äfven deras resultat voro till stor del färdiga före eller omkring revolutionens utbrott, innan ännu det yttre trycket hade hunnit verka. I vissa fall hade de också blifvit ekonomiskt användbara före kontinentalsystemet och fingo då stor betydelse för den industriella utvecklingen under dess tid. Främst bör därvid nämnas Berthollets på svensken Schéeles upptäckt grundade teori för framställning af klor, som fick den största betydelse för hela väfveriindustrien genom att redan år 1785 ersätta solblekning med klorblekning; James Watt förmedlade nästan omedelbart den nya metodens öfverföring också till England, som följakt-
